Tidningen Skriva ställer i varje nummer följande fråga till en person: Vilken bok önskar du att du hade skrivit? Det är en intressant fråga, som jag funderat en del över utan att komma på ett svar. Förrän i dag när jag gick barfota i vattenbrynet under min dagliga promenad. Då dök det självklara svaret upp. Åh, om jag hade varit den som skrev En vandring i solen. Om det varit jag och inte Stig Claesson, Slas.

Den boken har allt. Det där vemodet som jag älskar. Det tilltufsade, främst i form av den alkoholiserade sportjournalisten Tore Andersson som vandrar fram och tillbaka på stranden i semesterparadiset och får till uppgift att gå in skor för ett par som köpt till sin son. Humorn, den stillsamma – låååångt från flabbhumorn som är så populär för tillfället. Kärleken, den omöjliga, mellan Tore och den vackra norska reseledaren. Och så sorgen. Det nästan omänskligt tragiska slutet, som gör att berättelsen stannar kvar i mig för evigt.

Det krävs mod för att skriva ett sådant slut. I en av versionerna till Kråkprinsessan hade jag ett sådant slut. Men jag vågade inte fullfölja det. Det var FÖR hemskt.

Min vandring i solen i dag hade varken vemod eller sorg. Kärleken var till den vackra förmiddagen och humorn låg i de kritvita benen (barmhärtigt nog beskurna i bilden).