De senaste två veckorna har jag haft otroligt flow i skrivandet och i går, söndag, gick jag i mål med första versionen av Kvinnor, vin och vänner. Jag kände mig visserligen lite tom men mest nöjd.

I dag började jag läsa manuset och plocka ner det i sina beståndsdelar, det vill säga scener. Berättelsen utspelar sig under fem dagar och i första versionen består manuset av fem kapitel. Dessa kommer jag att dela upp i några fler.

Jag har läst ungefär 70 sidor i dag och nu är det äntligen dags för lite tvivel. Det jag skrivit är inte bra. Fullt så dåligt som jag tyckte att första versionen av Sorgbägare var är det inte. Men jag vill ändå kräkas lite i smyg på det. Delvis beror det säkert på att jag jobbat så intensivt med det och egentligen skulle ha behövt en paus på några veckor. Någon tid för paus finns dock inte eftersom jag satt nästa deadline så snävt att jag behöver jobba på i samma tempo som de senaste veckorna.

Det är naturligtvis inte så roligt att känna tvivel. Men samtidigt välkomnar jag känslan eftersom den är en del av processen. Det där att ens manus sitter som en smäck i första versionen, det är bara sådant som hände under uppsatsskrivningen i skolan. Nu krävs det hårt arbete för att det ska bli något.

När jag har läst igenom hela manuset ska jag försöka ge mig själv ett par dagars ledigt. Sedan är det bara att skriva om allting igen. Med utgångspunkt från befintligt manus och mina anteckningar om de olika scenerna, men trots allt – varenda ord ska skrivas in, här klipps och klistras inte. Jag vet att det händer massor på vägen mellan hjärnan och fingrarna och det vill jag inte missa.

Men nu har jag jobbat färdigt för i dag i alla fall.