Snart är det kris. Jag känner hur marken gungar under mina fötter, hur det kliar i hela kroppen, hur irritationen gör att toleransnivån sjunker till ett minimum. Det är en evighet sedan jag skrev senast. Och då menar jag inte här, även om det också är ett tag sedan. Det är en evighet sedan jag var inne i ett romanprojekt och jag mår verkligen inte bra av det.

Ibland tänker jag att livet kanske hade varit enklare eller bättre om jag inte skrivit. Problemet är att jag inte har något val. Jag måste skriva, annars kantrar den farkost som är mitt liv.

Det är så mycket annat just nu, så mycket som måste bli klart, så mycket som kommit i vägen. Jag måste få bort det först. Men sedan … Så fort som möjligt. För det är snart kris och jag behöver ett romanprojekt att klamra fast vid.