När jag läser om min kollega Margareta Börjessons funderingar kring berättarperspektiv tänker jag på hur lång tid det tog innan jag hamnade rätt i romanen Kråkprinsessan. Det jag ville berätta var om en kvinna som tappar fotfästet och tar klivet bort från verkligheten.
I en version inledde jag berättelsen före andra världskriget, i en annan lät jag huvudpersonen möta sig själv. Jag testade olika ingångar och vinklar, laborerade med allt utom själva berättarperspektivet. I var och en av de otaliga versionerna skrev jag om Solbritt i tredje person. Och kom henne aldrig riktigt nära.
När jag till slut, efter femton år eller så och otaliga refuseringar, gav upp och bestämde mig för att lägga ner projektet, kunde jag ändå inte släppa det helt. Jag bestämde mig för att skriva en novell och en gång för alla bli av med den. Av någon anledning skrev jag de första raderna i jag-form. Och jag visste redan då att jag äntligen hittat rätt.
Det blev inte lätt. Jag tvingades gå in i kvinnans, Solbritt, hjärna och se tillvaron ur hennes perspektiv. Efter skrivpassen var jag totalt slut, hade ingen aning om var jag befann mig eller vem jag var. Tre veckor efter att jag började skriva den sista versionen var jag klar. Av alla tusentals manusblad hade jag 86 sidor kvar. De enda sidor som behövdes. De enda ord som inte kunde plockas bort. Ett par sidor hade hängt med hela vägen, resten var utbytt. Jag hittade hem med berättelsen. Men jag har inte skrivit fler romaner i jag-form eftersom jag i grunden inte tycker om förstapersonsperspektivet. Jag tycker att det begränsar, samtidigt som det är förföriskt enkelt. Bedrägligt enkelt – kanske väldigt svårt.
Det här med att hitta hem gäller för övrigt inte bara manus och sätt att skriva. Jag köpte en lampa en gång, till ett fönster i en stor lägenhet med högt i tak. Den var jättefin. Men det var inte förrän jag i fönstret i en liten lägenhet som lampan sträckte på sig och visade att den hamnat rätt.
Och så har vi frysboxen, den lilla tappra boxen som hängt med sedan mitten av nittiotalet och de senaste elva åren har stått som en tjock klump i köket i mitt lilla långsmala kök. Jag bar ut den till förrådet. Tittade förundrad på den och insåg att den äntligen har hamnat på exakt rätt plats i sin fyrkantiga tillvaro.
Ibland tar det lång tid, ibland vet man direkt.
Spännande läsning Annika – om att hitta hem och hitta rätt. Med både berättarperspektiv och pinaler – jag fortsätter träna på än det ena och än det andra, men föredrar nog ”jag” – kanske för att det kan kännas både enkelt och emellanåt dränerande svårt. ”Hon” och ännu mera ”han” känns distanserat – jag blir en betraktare och möjligen en berättare, vet inte vad jag surrar om just nu. Kram på dig
Tack för att du läser och kommenterar, det uppskattar jag! I ditt fall tror jag att du antingen måste fortsätta skriva i jag-form eller distansera dig och ge huvudpersonen ett namn och en annan miljö, kanske en annan ramberättelse. Men du har visat att du inte väjer för verkligheten i det du skriver, att du därmed klarar att hantera jag-formen, så det är nog rätt väg att gå. Kanske skulle du kunna använda både ”jag” och ”hon”, vara ”jag” i nuet och ”hon” i tillbakablickar. Å andra sidan kan det kanske tolkas som feghet att inte vara ”jag” hela vägen, och feg är det minsta du är. Jag tror att du kommer att hitta rätt, det gäller bara att testa och känna efter.