När jag var tonåring samlade jag på solnedgångar. Jag hade väggarna i mitt rum klädda av vykort som avbildade dessa naturens publikfriande motiv. Men mest samlade jag på upplevelsen av solnedgångar. Så fort jag mellan träden kunde skymta en rosafärgad himmel kastade jag och kompisen ifrån oss badmintonracketarna, slängde oss på cyklarna och susade ner till stranden för att bevittna skådespelet.
Somliga var mer spektakulära än andra men gemensamt för de allra flesta var att solen gömde sig bakom ett osynligt moln precis innan den skulle försvinna ner i havet. Och då räknades den inte.
Ibland satt jag ensam i dynerna och spanade. Då nynnade jag Fool on the hill för mig själv och kände mig precis så svårmodig som en ung människa kan göra när hon bär på alldeles för stora svåra tankar. Det var något svidande skönt när det vackra i solnedgången mötte mitt tonårsvemod.
I de vackraste solnedgångarna brukade vi bada. Vi sprang rakt ut i solgatan och jag kan faktiskt fortfarande minnas en gång när havet färgades rött och vattnet var mjukt som sammet. Det var efter en alldeles perfekt sommardag, sådana som inträffar då och då och aldrig glöms bort.
Solnedgången på bilden hade antagligen inte fått godkänt även om den ännu har chans att nå havet utan att först gömma sig bakom en molnskärm. Men den är för blek. Vi hade krav på skådespelet, experter som vi var.