För många år sedan försökte jag bli en joggare. En som sprang. Jag genomförde tre halvmaror, två av dem i Göteborg. Efter den första var jag djupt besviken eftersom jag trots att jag var vältränad inte orkade springa hela vägen utan tvingades gå bitvis. Långt senare log jag igenkännande åt Haruki Murakamis önsketext på sin gravsten: Han gick åtminstone aldrig. 

Det är ett nederlag att gå. Hellre jogga så långsamt att man riskerar välta. Trots min inställning GICK jag alltså för att hjärnan talade om för benen att det var bäst så. Svikare!

En vecka senare sprang jag motsvarande sträcka utan att stanna, utan att gå, utan att bli speciellt trött. Sedan slutade jag jogga. 

Jag deltog visserligen i två halvmaror till men var aldrig lika tränad för det som första gången. Och det där giftet som inbitna joggare pratar om har jag aldrig känt av. Jag längtar då och då efter att bli en joggare men tror inte det kommer att hända. 

I dag kollar jag på Göteborgsvarvet via tv och är tacksam över att inte vara en av de 60.000 anmälda till loppet.