Desirée Fredlund, som själv är författare och bland annat har gett ut romanen My på eget förlag (Giggi Hill förlag), har läst Snökupan. Behovet av bekräftelse har därmed fått sig lite påfyllning. Jag har fått ganska mycket positiv respons på sistone, vilket får mig att lite skrämt fundera över om det snart är dags för en rejäl käftsmäll. Är det typiskt svenskt, detta att inte våga glädja sig fullt ut av rädsla för att bli straffad? Eller är det bara den del av mig som i likhet med åsnan Ior är en smula pessismist som tittar fram?

Hur som helst, jag gläds åt Desirées ord om Snökupan: