Jag är helt hopplös. När jag körde till jobbet i dag hörde jag en låt av Antony & The Johnsons. Jag har hört honom förut, första gången i ett program med Leonard Cohen-låtar.
På Youtube hittade jag flera klipp, bland annat Cohens If It Be Your Will. Tårarna ville fram. Jag satt på jobbet med närmare tio timmars arbetstid framför mig och var nära att ta till lipen för en vacker röst i en vacker låt.
Sedan kollade jag TT:s utrikesnyheter. Higgspartikeln är funnen. Den är uppkallad efter Peter Higgs, som på 1960-talet förespådde dess existens. Partikeln förklarar vår existens (gud, det var nog inte du som skapade oss, trots allt). Peter Higgs är 83 år i dag och blev överlycklig när han fick höra nyheten. Sådär, då var jag nära att gråta igen.
Och härom dagen grät jag på väg till jobbet när jag hörde Klara Zimmergren berätta om ett sto vars föl dog, och efter flera timmar tillsammans med det döda fölet täckte hon över sin unge med hö. Jag gråter faktiskt bara av att skriva det.
Om det ska fortsätta så här kommer jag till slut inte att kunna vistas ute bland folk. Det räcker ju att en jordgubbe blir mosad på gatan för att jag ska gråta. Eller att en vacker sång ska röra vid mitt hjärta, som vackra sånger ofta gör.
Pinsamt.
Jag är precis likadan och jag blir faktiskt glad över att höra att du också är sån. Vi lipsillar är faktiskt fina människor. Även om det är jobbigt för oss.
Och ibland även för vår omgivning som inte riktigt vet hur de ska tackla våra tårar…
Det känns skönt att veta att jag inte är ensam. Kanske får vi anledning att stå och gråta i vår monter på bokmässan. För att alla människor är snälla och tycker så mycket om våra böcker …
Inte blir det för att vi är så ensamma och ingen gillar oss som vi gråter i alla fall…
Härligt, Annika – gråt på, av de orsaker (och liknande) som du nämner. Det är mänskligt, det är kärleksfullt, det är en levande människa som gråter så. Kram på dig
Tack, Margareta! Kanske kommer jag dithän en dag att jag inte skäms. Jag ska träna på det.
Här har du en till, som har lätt till tårar och att bli berörd. Pinsamt .. ja mest för andra tror jag. Vi vågar visa våra känslor. Det kan röra sig om en låt, en händelse eller vad som helst när tårarna rinner över. Vi är inga lipsillar utan vi är mycket empatiska människor som har ett varmt hjärta!
Kram till dig!
Jag börjar känna mig i gott sällskap. ”Vi som vågar ta till lipen”. Skönt att inte vara ensam om läckaget.
Jag fick samma Cohenlåt med Anthony av en facebookvän för ett tag sedan. Den lyssnare som inte blir berörd av den versionen missar mycket av livet. Vilken känsla han har i rösten. Magiskt möte.
Jag har varit inne på cdon.com och kollat efter skivor med Antony, ska köpa några stycken. Han är fantastisk.