Oj, vad jag trodde att jag var klar med redigeringen av mitt manus. Jag skulle bara läsa igenom det högt för mig själv, kanske böja ett och annat kommatecken och smussla undan ett överflödigt ord här och var.

Men oj, så fel jag hade! Jag läser och petar, går tillbaka, läser igen. Det går framåt, men mycket långsammare än jag trodde.

Är det bra eller dåligt? Jag tycker att det är mycket bra. Tänk om jag hade hittat alla de här klumpigheterna i den färdiga boken! Och tänk om jag inte hade hittat dem alls (medan alla andra hade gjort det).

Min mormor sade alltid att ingen kan se hur länge man hållit på när man stickat en tröja men alla kan se hur väl det är gjort.

Samma sak gäller för redigering av romaner.