Semlan på bilden har inget med verkligheten att göra. Jag glömde fotografera den som jag åt.

Efter fyrtionio skrivdagar lossnade det äntligen. Jag har inga förhoppningar om att det kommer att vara så fram till slutet av manusskrivandet, men bara känslan av att ha en enda dag då det fungerar är värt de andra dagarnas slit.

Turen till Stockholm ”berövade” mig på två skrivdagar, men i går satte jag mig i tron att jag skulle kunna fortsätta utan vidare. Det gick inte. Jag kunde knappt få ur mig ett enda vettigt ord och missnöjet var stort. Det enda som räddade dagen var att jag gick till gymmet trots att jag inte hade lust, och att jag faktiskt bestämde mig för att inte acceptera att det var en skitdag. I stället beslöt jag mig för att förbereda mig inför dagens skrivpass genom att gå igenom vad som skulle hända i manuset. Vanligtvis söker jag mig fram, men det känns som om jag gjort det de övriga fyrtioåtta dagarna, med få undantag, så att få lite styrning i förväg var välkommet.

Det blev så mycket enklare! Jag trivs med att inte ha koll på varenda händelse och varenda vägskäl i romanen, men att ha en liten hum om riktningen underlättar onekligen. Att skriva detaljerade synopsis är inget för mig, inte heller att noggrant beskriva karaktärerna i förväg. Jag vet ju att de i ren protest blir precis tvärtom. Men att sätta mig framför datorn varje morgon och tänka att vi får väl se vad som händer i dag, är onekligen påfrestande.

En belöning var jag värd efter ett gott dagsverke. Det fick bli en semla. Fast egentligen var det belöning nog att känna mig nöjd. Semlan åt jag mest för att bygga på fettranden runt magen.