Uppdraget utfört

millennium

I går väntade jag extra ivrigt på att postbilen skulle stanna vid brevlådan. Den hann inte mer än iväg förrän jag var där och vittjade lådan. Det låg två tunna reklamutskick och hånskrattade åt mig.

Egentligen skulle jag fått recensionsexemplaret av Det som inte dödar oss av David Lagercrantz. Norstedts förlag meddelade i mejl att de skulle skicka boken när den hade kommit ut och jag hade avtalat med Hallandsposten/Hallands Nyheter att jag skulle skriva om boken.

Det fick bli e-bok i stället. Jag började läsa halv två i går eftermiddag och gick och lade mig tio timmar senare. I morse hade jag ett ärende att uträtta men efter två timmars läsning var jag klar och fyrtio minuter senare skickade jag iväg recensionen.

Upplägget är allt annat än optimalt. Man behöver tid att smälta och reflektera innan man hastar ihop en text. Men Norstedts satte reglerna och det är svårt att inte dras med i kapplöpningen trots att jag inte är en tävlingsmänniska.

Nu är uppdraget utfört och jag kan återvända till att redigera min egen roman. Samt läsa andra recensionsböcker i lagom takt och tempo.

Havet

Det var en sådan där sommarkväll som vi knappt haft några av i år. Jag stannade för att spela in ljudet av havet och sedan fortsatte jag gå längs stranden. Några badade, andra satt i medhavda stolar och baren på stranden var fullsatt.

När jag kom hem bestämde jag mig för att göra ett bildspel som illustration till den där ljudfilen av havsbrus. Havet, olika dagar, olika ansikten.

Lite om ergonomi och kreativitet

Förutom att jag köper nya datorer när de gamla börjar bli sega består min ekonomiskt största investering i en alldeles utmärkt och synnerligen ergonomiskt välanpassad kontorsstol. Jag älskar den. Jag hade en likadan när jag jobbade på Hallandsposten, och på den satt jag elva timmar om dagen (kvällen). Den kostade lika mycket som tre och en halv fåtölj, av den typen jag tillbringar mina nuvarande kvällar i.

IMG_2265

Det är viktigt med ergonomi. Jag känner det efter alla år i kontorsmiljö, och varje gång jag får massage (ungefär varannan månad) hittar massören massor av smärtpunkter som jag knappt kände till innan hon hittade dem. Därför är det självklart att jag sitter på min fina stol när jag skriver romaner. Armarna i 90° vinkel så att axlarna är avslappnade, handledsstöd vid tangentbordet och rollermouse för bästa ergonomi.

I princip är det bara ett enda litet problem. Jag får slita ihop mina manus. Hittar sällan ett flyt, blir inte sittande timme efter timme och glömmer bort att äta, som när jag vid samma arbetsplats jobbar med att göra exempelvis inlagor. I stället studsar jag upp, går en runda i huset, återvänder, stirrar på skärmen, lutar mig bakåt i den ljuvliga stolen, snurrar lite på den, granskar naglarna, skriver lite till och efter några timmar får det vara nog. Förr eller senare har jag värkt ur mig en roman.

Just nu är jag inne på den sista tredjedelen av mitt nya manus. Om jag vore Churchill skulle jag kanske säga att jag är i början av slutet. Och nu vill jag komma dit, så att jag kan börja om igen och skriva nästa version.

Precis då utlovas sommarens andra högtryck. Om det är någonting jag ogillar är det att sitta inne när det är soligt ute. Inte för att jag är någon soldyrkare men jag älskar skugga, mer än soldyrkarna älskar solen, tror jag.

Skit, tänkte jag, hur ska det nu gå med skrivandet? Som första åtgärd satte jag mobilen till väckning en halvtimme tidigare. Då kunde jag i bästa fall hinna skriva ett par timmar innan värmen kom och gjorde vistelsen i biblioteket mindre lustfylld.

Sedan mindes jag hur och var jag satt när jag skrev slutliga versionen av Kråkprinsessan. Under 21 dagar, i en soffa, med min bärbara dator i knäet. Jag skrev som i trans den gången, minns att jag kom ut i verkligheten ibland utan att veta vem jag var eller var jag befann mig. Något liknande kommer jag antagligen aldrig att få uppleva. Men jag skulle åtminstone kunna se till att skrivandet inte blev alltför lidande om nu sommaren skulle stanna mer än någon enstaka dag.

IMG_2267

Hammocken, således. Hammocken skulle bli min arbetsplats. Jag fick lägga en dyna över de tämligen nersuttna dynorna, jag  hämtade förlängningssladd och kopplade in datorn (eftersom batteriet i det närmaste var urladdat). Satte mig med datorn i knäet och började skriva.

Jag satt kvar i flera timmar, flyttade mig knappt ens när det var dags för lunch. Och kunde konstatera att jag skrivit dubbelt så mycket som under en dag vid min ordinarie arbetsplats. Likadant dagen därpå. Att sitta med datorn i knäet är modellen för mig. Det blir något gjort och stunderna då jag med tom blick stirrar på luften är betydligt färre.

IMG_2263

Problem finns förstås. Dels kan jag inte sitta i hammocken när det blir höst och vinter. Så jag har lagt beslag på den rottingstol som på senare år var Cayennes. Nu är den min igen eftersom han dansar i katternas himmel, och jag tror att den ska fungera bra som skaparstol.

Ett annat problem är att nacken tar stryk när jag tittar snett ner på skärmen i stället för rakt fram som vid min ordinarie arbetsplats. Det får bli lite pausgymnastik så löser det sig förhoppningsvis.

Nu hoppas jag på fler dagar i solen och hammocken. Så ska det nog snart finnas ett första utkast av min nya roman.