Biblioteksröjning – nästan klart

IMG_2227

Det ser inte väl inte så förfärligt ut. Borde inte ta mer än ett par timmar att fixa till.

För en vecka sedan bestämde jag mig för att äntligen ta itu med att sortera och städa bland bokhyllorna i mitt bibliotek. Nu är jag NÄSTAN klar. Det finns en hörnhylla där osorterade böcker trängs, och på stora delar av golvet ligger högar med böcker som inte har någon riktig hemvist.

Snart började det samlas böcker på golvet.

Snart började det samlas böcker på golvet.

Fler och fler högar, så många att jag tvingades numrera dem för att veta i vilken ordning de skulle tillbaka in på hyllorna.

Fler och fler högar, så många att jag tvingades numrera dem för att veta i vilken ordning de skulle tillbaka in på hyllorna.

Tidigare gjorde jag en sådan här sortering varje år. Då tog det inte mer än ett par timmar. Den här gången blev arbetet betydligt mer omfattande, och jag tror att jag lagt minst tio timmar med att flytta om och flytta in böcker på rätt plats.

Strindberg får gömma sig bakom förslag till bokomslag. Och skrivbordet står näst i tur att röjas.

Strindberg får gömma sig bakom förslag till bokomslag. Och skrivbordet står näst i tur att röjas.

Ett problem med det är att jag ibland inte kommer ihåg författarens namn när jag letar efter en bok. Däremot minns jag ungefär på vilken hylla boken står. Nu har alla böcker fått nya platser, exempelvis står Strindbergs samlade verk på hyllan bredvid mitt skrivbord medan han tidigare höll till bakom ryggen på mig. Det är kanske inte den inspirationskälla jag helst hade velat ha där, så för att bråka lite med surgubben har jag hängt ett förslag till omslag för min nästa bok så att det täcker några av böckerna. Ett av orden i titeln är ”kvinnor”, vilket torde irritera honom än mer.

Snyggt och prydligt.

Snyggt och prydligt.

Nu är det, som sagt, bara resten kvar. Det är vid sådana tillfällen jag önskar att jag bara kunnat knäppa med händerna för att få saker och ting att försvinna. Jag får ta en funderare i stället, ladda några dagar och sedan göra något radikalt. Riktigt vad återstår att se.

 

Det stora blå och det lilla blå

I förra veckan var jag på Fridhems folkhögskola för sommarkursen Att prata om film. För mig är det drömsemester att gå en sommarkurs och i år var det sjunde gången jag var på folkhögskolan i skånska Svalöv.

Förutom att titta på film, både korta och längre, gick vi igenom byggstenarna i film och fick en inblick i olika typer av filmanalys. Det var intressant och gav en extra dimension åt filmupplevelsen.

En av de filmscener vi diskuterade och analyserade var från den svartvita klassikern Den tredje mannen, en av mina favoritfilmer. Så fort jag kom hem beställde jag filmen på dvd och nu väntar jag på lämpligt tillfälle att återse detta mästerverk.

En av långfilmerna var Det stora blå, Luc Bessons film från 1988. Jag hade bara sett delar av den förut så det var spännande att äntligen se filmen, som jag tänkte på när jag namngav mitt hus (Det lilla blå). Det var en intressant film att diskutera, bland annat för att den spretade åt så olika håll. Naturfilm, sportfilm, romantisk komedi, drama. Vad ville filmskaparen egentligen säga med den?

Vi såg också en indisk film, Ett land utan kvinnor. Det var en upprörande film, jag satt och längtade efter min bettskena och fick massera käkarna då och då när jag bet ihop för hårt om den frustration som ville ut. Regissören heter Manish Jha, filmen är från 2003 och trots frustrationen och den stundtals vidriga handlingen kan jag varmt rekommendera den. Varje gång jag läser om länder och kulturer där pojkar är mer välkomna än flickor blir jag förbannad och tänker: vad skulle ni göra om det bara fanns pojkar och män? Filmen ger svaret.

Ett par av kortfilmerna vi såg var animerade: Miss Todd från 2013, en musikal om den första kvinnliga flygplanskonstruktören (1910) samt konstfilmen Aldrig som första gången, en dokumentär av Jonas Odell, där fyra personer berättar om första gången de hade sex. Båda filmerna var intressanta och sevärda, både till form och innehåll och båda finns att se på Youtube.

Sista långfilmen vi hann med var Thomas Vinterbergs Festen, den första Dogmafilmen från 1998. Jag har sett den förut, ett par gånger, men den griper tag lika mycket varje gång och jag kommer att se den igen. Den är mästerlig till både form och innehåll, även om jag den här gången kände att Dogmakonceptet inte tillförde något eftersom storyn i sig är så stark. Fast i analysen fick jag ändå hålla med om att det gav en starkare känsla av närvaro, som kanske gått förlorad av en mer traditionell filmteknik.

En sak som jag tog med mig från kursveckan var min önskan att se fler filmer från länder och kulturer jag inte kan så mycket om. Därför passade jag på att se Den gröna cykeln, en fin film från Saudiarabien i går kväll. Den fanns lämpligt nog på SVT Play.

CIMG0342 IMG_0005

Romankaraktärer, del 2

Emma

Ibland blir roman- eller filmkaraktärer ett hinder för framkomligheten. Jag köpte Jane Austens Emma i början av sommaren och tänkte att jag skulle njuta lika mycket av den som av de Austenromaner jag läste förra sommaren (Övertalning, Förnuft och känsla, Stolthet och fördom). Smarta, rappa, roliga och underhållande.

Men jag tycker så förskräckligt illa om Emma Woodhouse att jag inte fann något nöje i att läsa. Bokmärket ligger vid kapitel åttas inledning och förhoppningen är att jag så småningom ska ta mig vidare, men det krävs nog ett rejält vädermässigt högtryck för att det ska bli verklighet.

Jag inbillar mig att författarens syfte var att vi skulle le överseende åt unga Emma W och hennes försök att lägga sig i andra människors angelägenheter och försöka para ihop dem med lämplig partner, men jag vill bara göra som Mr Knightley till slut gör: skäller ut henne efter noter (jag har sett filmatiseringar av boken så jag kan storyn).

Ännu värre är att jag inte bryr mig tillräckligt mycket om henne för att ens vilja önska henne problem i livet. Så länge hon håller sig ur vägen för mig får hon göra vad hon vill.

De-underkanda

En romankaraktär som jag däremot önskar ett rent helvete är Sebastian Bergman, Hjorth/Rosenfeldts idiot till kriminalpsykolog. I höst kommer femte delen i serien, De underkända. Jag ska läsa den i förhoppningen att han äntligen får vad han förtjänar. Det faktum att han förlorade fru och barn i tsunamin håller inte i längden som ursäkt för hans beteende. Bort med kräket, säger jag.

Oskuldens-tid

Skådespelaren Winona Ryder har också råkat ut för onda ögat. Det var när hon 1993 gestaltade May Welland i Martin Scorseses Oskuldens tid och satte käppar i hjulet för kärlekshistorien mellan Newland Archer (Daniel Day-Lewis) och Ellen Olenska (Michelle Pfeiffer). May var förvisso förlovad med Newland men det var uppenbart för alla att det var Ellen han älskade och borde ha fått.

Winona Ryder gjorde tyvärr sin gestaltning så bra att jag sedan dess har väldigt svårt för henne. Filmen bygger på Edith Whartons roman med samma namn och finns som pocket, för den som vill lida lite.

ivanhoe

När det handlar om Ivanhoes val av fel kvinna (Lady Rowena i stället för Rebecca) är det i mångt och mycket fråga om fel skådespelare. Ingen kan tycka att Lysette Anthonys bleka lady Rowena har en chans mot Olivia Husseys färgstarka Rebecca. Trots detta väljer Anthony Andrews Ivanhoe fel varje gång.

Å andra sidan hade det varit omöjligt med en mörkhårig Rowena eftersom hennes hårfärg i filmsammanhang symboliserar madonnan medan mörkhåriga Rebecca symboliserar horan. Talesättet Blondiner har mer kul men brunetter blir gifta, stämmer inte riktigt på film.

I tredje och sista delen i min lilla miniserie om roman- (och film-)karaktärer ska jag berätta om hur jag tänker när det gäller de personer som befolkar mina egna romaner.