Det är tio år sedan Stieg Larssons Män som hatar kvinnor kom ut och blev en megasuccé. Jag var aldrig intresserad av att läsa boken, trots att alla människor i min omgivning läste och älskade den. När den svenska filmatiseringen kom väntade jag tills den gick på teve, i en längre version. Jag blev häpet besviken över det varit sådan hajp. Det fanns inget originellt alls i intrigen. Män som hatar kvinnor har alltid funnits, och män som låst in kvinnor i burar kändes inte heller unikt. Av de tre filmatiserade böckerna tyckte jag bäst om den sista, kanske för att jag sett för många amerikanska rättegångsfilmer och gillar den dramaturgi som ett bra rättegångsdrama består av.
Bilden lånad av Adlibris
I dag laddade jag ner Män som hatar kvinnor som e-bok. Anledningen är att jag ska skriva om den nya Millinnieboken, Det som inte dödar oss, David Lagercrantz i förväg så omdiskuterade fortsättning på serien. Jag skulle självklart inte kunna skriva om nya boken om jag inte läst åtminstone någon av böckerna som föregår den.
Så här är jag nu, sist på bollen. Tio år har alltså gått och det märks, framför allt när det gäller vissa tekniska detaljer. Än så länge har jag bara läst 60 sidor och när det står att Mikael Blomkvist knappar in <www.google.com> på datorn känns det lite onödigt styltigt. Nu är verbet googla vedertaget och ingen säger www längre. Och julklapp till dottern bestående av en ipod, … en mp3-spelare inte nämnvärt större än en tändsticksask men som kunde rymma hela Pernillas skivsamling … Det där med ipod verkar otroligt gammalt.
Bilden lånad av imdb.com
Eftersom jag har sett både svensk och amerikansk filmatisering behöver jag givetvis inte skapa egna bilder av Blomkvist, Salander och de andra. Fast när jag läser om Mikael Blomkvist ser han varken ut som Michael Nyqvist eller Daniel Craig. Faktum är att han har varken har ansikte eller kropp än. Lisbeth Salander ser däremot ut exakt som i den amerikanska filmversionen. Rooney Mara VAR Lisbeth Salander, det inser jag när jag nu äntligen läser boken. Blomkvists älskarinna Erika Berger är en avbild av Lena Endre, precis som i den svenska versionen, medan Henrik Vanger har lånat drag av Christopher Plummer.
Boken är otroligt lättläst, nästan som en Enid Blyton-deckare. Fast jag har inte kommit så långt än, den kanske blir mer komplicerad. Eller också var det just den där lättillgängligheten som gjorde den som populär. Jag är övertygad om att jag också kommer att tycka att den var värd att läsa. Lite spänd är jag faktiskt över vad David Lagercrantz kan åstadkomma. Både Blomkvist och Salander är karikatyrer så de bör vara lätta att kopiera. Men den stora frågan är kanske om det verkligen behövs ytterligare en bok i serien.
Vi får väl se.
