Havet och jag

Ibland undrar jag om det inte rinner havsvatten i mina ådror i stället för blod. Fast sedan inser jag att det absolut inte är så. Jag avskyr att vara PÅ havet, så fort det gungar det allra minsta kräks jag och för säkerhets skull kräks jag även om det inte gungar. Men jag älskar att vara VID havet. Alla andra årstider än sommaren, då.

Så vad är det då som får mig att girigt ta in anblicken av havet när jag i bilen passerar Påarp vid E6, strax före Halmstad, en sträcka jag körde i princip varje dag i över trettio år? Eller gå de tusen meterna ner till havet där jag bor, bara för att låta blicken följa den obrutna horisonten? Dag ut och dag in. Och aldrig någonsin tröttna.

Jag kan inte förklara det, och kanske behövs det ingen förklaring till något som är så självklart. Det är havet och jag, helt enkelt. Vi gör oss bra ihop, när vi håller det där respektfulla avståndet som en sandstrand utgör.

Ett halvt noteringshäfte

Jag har aldrig lyckats fastna för August Strindberg, men jag minns fortfarande när min svensklärare på gymnasiet räckte fram ett stycke text och bad mig läsa. Ett halvt ark papper, hette den korta novellen. Eller livsberättelsen. På en halv sida skrevs ett helt liv fram på ett sätt som nog påverkat mig en hel del. Jag skriver hellre kort än långt, ogillar tegelstensromaner och tycker att det är en skön konst att kunna behärska sig.

Skärmavbild 2015-02-16 kl. 23.04.15

Nu sitter jag med ett tämligen meningsfullt jobb som får mig att tänka på surgubben. Ända sedan 80-talet har jag sparat mina noteringshäften, där jag skrivit upp alla inkomster och utgifter. Tills i somras när jag plötsligt halkade efter så mycket att det verkade både onödigt och omöjligt att nå ikapp. Ändå bestämde jag mig för att göra det. Jag tog tretton skärmdumpar av mina uttag och insättningar sedan slutet av juni.

När jag kommit fram till mitten av oktober sköljer känslan av Strindbergs Ett halvt ark papper över mig.

15 oktober: veterinären 1.230 kronor.

20 oktober: veterinären 3.950 kronor.

Plötsligt blir jag tvungen att ta en paus. Torka tårarna. Det var den 12 oktober Cayenne slutade äta och den 15 hade jag inte fått igång honom. Några dagar senare hade han blivit inlagd ett par dygn. Sedan var det lite lugnare några veckor. Jag minns att jag kämpade, var tacksam för varenda bit mat han tuggade i sig.

3 november: veterinären 2.260 kronor. Ny undersökning, nya prover.

Och så vidare. Fler räkningar. Ända fram till slutet.

22 december: veterinären 1.830 kronor.

Sista räkningen då jag betalade för både insomningssprutan och kremeringen.

Det går kanske inte att sammanfatta ett liv i några få noteringshäften. Men det finns perioder i livet som blir tydliga i de där kalla trubbiga siffrorna. Datumen sitter hårdare, summorna är glömda sedan länge.

Cayenne kommer jag aldrig att glömma. Han fattas mig.