Idag har jag köpt och installerat en trådlös färglaserskrivare. Själv behöver jag ingen färgskrivare eftersom jag har en alldeles utmärkt svartvit laserskrivare, men mitt förlag, Grim, kommer att behöva. Så det var bara att plocka fram företagskortet och betala.
Fast det höll på att inte bli någon skrivare. När jag kom till butiken och frågade efter en trådlös laserskrivare fick jag besked att de inte hade någon. Däremot fanns med bläck.
Nej tack, av bläckstrålskrivare har jag enbart dåliga erfarenheter. Jag muttrade lite och sedan fick jag syn på en stor kartong med en bild på en skrivare av den typen jag ville ha.
”Den där då, är inte det en laserskrivare?”
”Jo, men den är så stor.”
” … ?”
Första bilen och skribenten som mycket ung.
Det påminner mig om när jag nyss hade fått körkort och skulle köpa bil. Det fanns ingen lämplig inne. Bilhandlaren drog på det, tvekade och till slut sa han:
”Jag har en, men den är så ful att jag inte vill sälja den.”
” …?”
Jag döpte den fula bilen till Ior och körde med den i ett år. Den fick vara med om både dikeskörningar, åkermöten, krock med vägg och krock med annan personbil innan den byttes mot en annan bil.
När det gäller laserskrivaren förstod försäljaren ganska snart att jag faktiskt var intresserad av att köpa, och då överöste han den med beröm. Det tog mig hela eftermiddagen att få skrivaren att kommunicera trådlöst med datorerna (däremot blev den snabbt kompis med iPaden) men till slut lyckades jag.
Då gick jag en snabb tur till havet för att andas lite analogt igen.
