Byggklossar för vuxna

IMG_0318.JPG

När jag anlade min grönsaksträdgård måste jag ha varit berusad, alternativt så utmattad efter kampen mot björnbärsriset, att jag inte visste vad jag gjorde.

Jag satsade på pallkragar, vilket är ett smart och hanterligt sätt att odla. Men varför satte jag pallkragarna lite hipp som happ utan en tanke på att det skulle se snyggt ut?

Den frågan har blivit alltmer aktuell och nu står jag inte ut längre. Pallkragarna ska bort, och med dem köksträdgården. Fast utan odling vill jag inte vara. Helst inte utan pallkragar heller.

Jag hittade pallkragar i plast på ett företag i Halmstad (går inte ut med namn eftersom jag inte vill göra reklam, men det går säkert att hitta via nätet) och nu traskar jag omkring med dessa i trädgården för att hitta bästa stället att placera dem.

De var väldigt lätta att montera, även jag, som alltid gör fel först, lyckades på första försöket. Okej då, lite fel gjorde jag men jag upptäckte det snabbt.

Nästa steg blir att fylla dem med jord. Och sedan är det bara att vänta på våren.

Varför jag är så dålig på att städa

IMG_0312Jag har sagt det förut och nu kommer det igen. Jag är usel på att städa. Det tar dubbelt så lång tid som det skulle behöva göra. I somras skrev jag flera inlägg om mitt förrådsröjarprojekt. Det är FORTFARANDE inte klart, men idag SKA det bli färdigt.

Här är anledningen till att det tar sådan tid: jag ägnar mig åt en massa annat samtidigt som jag röjer/städar. Exempel: på arbetsbänken i förrådet stod en mugg med stockrosfröer i. Jag gick för att kasta ut dem i ett par rabatter. Då fick jag se att en av gardinlängderna i paviljongen slitit sig och låg på marken. Varpå jag bestämde mig för att plocka ner de andra gardinerna också. Typ sådant är vad som HELA tiden sinkar mig.

Det ligger lök på arbetsbänken också. Jag blir inte förvånad om jag plötsligt kommer på att jag måste laga löksoppa och baka bröd för att kunna skära skivor att lägga i soppan innan jag strör över ost och gratinerar den i ugnen.

Och nu bloggar jag. Också ett sätt att smita undan.

Blandband och spellistor

bildFör att göra städningen lite mer uthärdlig startade jag ministereon och tryckte igång kassettbandet. Jo, faktiskt, jag har integrerat kassettdäck och en hel låda full med gamla blandband.

Det som satt i stereon visade sig vara från 2001. Musiken var förstås betydligt äldre, men jag sammanställde bandet för tretton år sedan. Och vilken perfekt blandning! Den ena fina låten efter den andra. Jag fick lust att göra en Spotifylista så att jag skulle kunna lyssna när jag är ute och går. En och en halv timme, perfekt för promenader längs stranden i höst.

Försöken att fixa Spotifylistan höll på att stranda direkt. Första låten, Bob Segers Take a chance, fanns inte. Däremot flera hundra versioner av Abbas låt med liknande titel men den var ingen fullgod ersättare. Jag fick köra en omväg, ladda in den via Itunes och importera den därifrån. Tre eller fyra låtar tvingades jag göra likadant med, medan övriga redan fanns i Spotifys sortiment.

Nu finns listan i både min mobil och på datorn. Jag vet att det är vanligt att man delar med sig av listor och låtar och jag funderar lite på varför jag inte vill göra det med min Bengtssons vårblandning 2001. Det enda svar jag kan komma på är att musik är alldeles för personligt för mig.

Jag diskuterar gärna litteratur, filmer, tv-serier och allt möjligt annat, men om musik tiger jag. Den är min, den går rätt in i mitt hjärta eller sätter sig i magen. Den framkallar minnen, den får mig att nästan sväva. Den går inte att förklara, den går bara att känna. Och ingen annan kan känna det jag känner. Det som berör mig lämnar en annan likgiltig. Det är nog därför jag behåller den för mig själv.