I morgon ska jag träffa min redaktör, Joanna, för att prata om manuset till min nya roman, Sorgbägare. Det ska bli otroligt spännande att höra vad hon tycker, och hur vi ska gå vidare för att göra manuset så bra som möjligt, och det är en enorm fördel att få mötas IRL i stället för enbart via mejl eller chatt. Jag är mycket förväntansfull och samtidigt lite ängslig. Några få hintar har jag fått om att det finns en del att jobba med.
Men jobba med det är vad jag vill. Jag står faktiskt inte ut med att inte ha ett manus att engagera mig i. Även om jag tror att jag ska njuta av livet, jobba i trädgården, äntligen röja i hus och förråd, träna, läsa massor och så vidare är den bistra sanningen att jag går omkring och är sur som en citron.
Varje morgon när jag vaknar tänker jag ”blomma, blomma” och försöker se mig själv som en kaxig (och söt) akleja, men det slutar alltid med att jag identifierar mig med frukterna på mitt citronträd. Så det ska verkligen bli skönt att få styrsel på tillvaron igen. Jag har andra skrivprojekt men vill inte påbörja dem innan jag är klar med Sorgbägare. Så nu laddar jag för redigering och fördjupning. Men inser att jag måste fortsätta träna mig i konsten att enbart existera.