Anne-Lie Högberg: Det kommer aldrig mer vara du/Recension

9187548070Anne-Lie Högberg: Det kommer aldrig mer vara du (Litet förlag)

När jag började läsa den här romanen, Det kommer aldrig mer vara du, hade jag precis läst ut en bok som jag tyckte väldigt mycket om. Den hade bra språk, fina miljöskildringar, intressant intrig och ett bra driv. Därför insåg jag snabbt att det var orättvist att fortsätta läsa Det kommer aldrig … Jag lade ner den efter tjugo sidor och plockade inte upp den förrän flera veckor senare. Då gick det bättre.

Agnes man Oscar berättar på midsommarafton att han är kär i en annan kvinna. Det blir en uppslitande skilsmässa för Agnes och deras tre barn. Hon byter bostad och jobb och inleder resan mot resten av sitt liv. Snart kommer nya män in i hennes liv – eller åtminstone i närheten av det, för hon är definitivt inte redo att släppa in någon så snabbt.

Det här är en feelgood-roman som tyvärr lämnar mig oberörd och varken roar eller oroar. Den stannar på ytan och vågar sig inte riktigt ner i de smärtdjup som författaren försöker gestalta, inte sällan med hjälp av kallsvett, som förekommer lite för ofta i den första tredjedelen av romanen.

Jag hittar fler upprepningar och till slut börjar jag göra noteringar direkt i boken på alla de brister som en uppmärksam redaktör borde ha sett och eliminerat. Som författare är det inte lätt att själv se sina favorituttryck och rensa bort dem, vilket är anledningen till att förlagen har redaktörer.

Litet förlag andas kvalitet, främst genom sina otroligt snygga omslag, där Det kommer aldrig mer vara du inte är något undantag. Därför är det tråkigt när det blir så här. Ett exempel: i stort sett varenda person i romanen stryker andra över kinden. Om EN person gör det kan det vara ett karaktärsdrag men om alla använder sig av denna ömhetsbetygelse blir det bara en tråkig upprepning. Här finns också många ögon som glittrar och fjärilar som fladdrar. Ibland är det bara ord som upprepas onödigt ofta: sex stycken NER på en enda sida, varav fyra är koncentrerade på tre rader, nog borde redaktören ha strukit åtminstone fyra av dem.

En annan sak som jag funderar över är Agnes ålder. Hon är trettio år men jag tycker att hon beter sig som om hon är betydligt äldre. Och när hon plockar fram ett fotoalbum vid en första dejt undrar jag om det verkligen är vad en trettioårig tjej skulle göra i en sådan situation.

Fast helt igenom negativ är jag inte. Det är en lättläst roman som andas optimism och som jag har förstått är omtyckt av de allra flesta läsare. Med ett lite bättre redaktörsjobb kan nästa roman säkert övertyga även mig.

Att läsa eller inte läsa

CIMG0127En kväll för ett par veckor sedan räknade jag alla böcker som står eller ligger i mitt bibliotek. Det var 1.860 stycken. Jag har inte läst allihop. Under några år, tio–femton kanske, läste jag ingenting annat än recensionsböcker (samtidigt som jag köpte böcker som jag ville läsa utan pennan i hand). Dåvarande kulturchefen på tidningen gav mig i stort sett samtliga debutromaner som kom ut. Det var en spännande tid men till slut blev jag trött på att aldrig få välja själv. Och om jag tagit mig på ett uppdrag att recensera en bok var jag tvungen att läsa ut den.

I mina bokhyllor finns många böcker med bokmärken, böcker som jag börjat läsa men inte orkat igenom. Länge har de legat bredvid sängen, eller på ett bord i närheten av en fåtölj, eller någon annanstans där jag inte kunnat missa att se dem, men till slut har de åkt upp på hyllan, med bokmärket kvar så att jag ska kunna fortsätta läsa när andan fallit på.

Den där andan gör sällan det. För några år sedan bestämde jag mig för att våga lägga ner en bok som inte fångar mig. Men fortfarande låter jag bokmärkena vara kvar i den fromma förhoppningen att jag ska en dag ska plocka upp dem.

På bilden finns några av de böcker som jag börjat läsa och ännu inte avslutat. Ibland har jag bara läst några sidor, ibland mer än halva boken. Blonde av Joyce Carol Oates lade jag ner efter att ha läst närmare 500 sidor, utan att tycka att den var dålig. Den vara bara för tjock. Belinda Bauers hyllade debutroman Mörk jord lade jag ner eftersom den gjorde mig deprimerad, vilket jag upptäckte drygt 120 sidor in i boken. Spill av Sigrid Combüchen såg jag verkligen fram emot att läsa, men hundra sidor senare hade jag fortfarande inte kommit in i den. Anne-Lie Högbergs debutroman Det kommer aldrig mer vara du hoppas jag läsa ut. Den kommer inte att åka upp på en bokhylla och glömmas bort förrän den är läst. Men det kan ta tid eftersom jag efter tjugo sidor upptäckt att den inte engagerar mig. Det är problem när det är en bok jag verkligen VILL läsa samtidigt som boken inte vill bli läst av mig. Bokmärket i Sami Saids Väldigt sällan fin ligger drygt hundra sidor in i boken. Tveksamt om jag någonsin plockar upp den, varför den har fått flytta från hyllan närmast sängen till en annan hylla i sovrummet.

Jag träffade Pernilla Alm i Bokhandeln i Laholm för ett par år sedan, när hon presenterade sin debutroman Alltid du. Bokmärket ligger på sidan 75, och jag kämpade verkligen för att komma vidare. Malin Johansson och jag bytte böcker. Hon läste min Kråkprinsessa men jag kom inte igenom hennes Kär lek? Det smärtar mig, eftersom hon gjorde sig besväret att läsa min bok (fast den var bara en tredjedel så tjock som hennes bok). Dessutom gillar jag verkligen hennes blogg.

Jag inbillade mig att jag skulle gilla Anders de la Mottes Geim men efter knappt 80 sidor lade jag den gäspande ifrån mig. Inget för mig. Men bokmärket finns kvar.

En dag ska jag ta steget fullt ut och plocka bort bokmärkena i de böcker jag innerst inne vet att jag inte kommer att läsa ut. Det finns så många böcker och så förskräckligt lite tid.

Teknikens underbara värld – och jag

Skärmavbild 2014-01-31 kl. 23.35.34Vissa dagar, alltså. Jag och tekniken, ej kompatibla. I går uppdaterade jag operativsystemet till min bärbara dator. Det fanns ingen som helst anledning att göra det, men jag har väldigt svårt att negligera uppmaningar om uppdateringar. En mörk kraft inom mig tvingar mig alltid att starta uppdateringsprocessen.

Under pågående nedladdning fick jag ett bryskt besked att vissa program inte skulle fungera med det nya operativsystemet. Word var ett av dem. Det är i Word jag skriver nya romanen. Jag vet att det finns andra, möjligen bättre, ordbehandlingsprogram men jag håller mig till Word. En gammal version, dessutom. Så när jag testade om det verkligen kunde vara med sanningen överensstämmande att Word inte fungerade längre fick jag bekräftelse att så var fallet.

En sådan tur att jag inte har uppdaterat den andra datorn. Men kanske var det ändå meningen att jag skulle skaffa en ny version av Word, så jag beställde och får den skickad till mig per post i nästa vecka. Jag vet – jag borde ha laddat ner programmet från nätet, men det kom jag inte på förrän beställningen var gjord.

I dag upptäckte jag att Java inte fungerade. Jag fick beskäftiga meddelanden om att säkerhetsprogrammet hade stoppat applikationen. Datorn väntade sig antagligen att jag skulle klappa den på huvudet, men i själva verket fick jag lust att slå den på käften.

Långt om länge lyckades jag lösa problemet och allt var frid och fröjd.

Sedan skulle jag kolla in ett avsnitt av en amerikansk serie på HBO Nordic. Jag startade Apple-tv, kopplade in airplay via iPaden och började titta. En stund senare försvann airplay-symbolen. Den gör det ibland. Eftersom jag inte orkade bråka kopplade jag sladd från datorn till teven och fortsatte titta. Då fick jag inte med ljudet. Jag startade min lilla fina högtalare och fortsatte titta. En stund senare dog högtalaren (batteriet var urladdat). Då höjde jag ljudet på datorns högtalare och fortsatte titta. En stund senare talade datorn om att den gick på reservström och behövde laddas.

Tja, så där höll det på. När jag hade tittat färdigt på programmet luskade jag ut hur jag ska bete mig för att få med mig ljudet när jag skärmdubblerar.

Och sedan gick jag och lade mig och läste en bok, tryckt på papper. Den laddades inte ur, däremot gled den ur händerna på mig när jag somnade.