Spännande möte på känd adress

dörrJag gnetar på med manuset till min nya roman, men fick anledning att avbryta skrivandet ett par dagar för att åka till Stockholm. Strax före jul blev jag tillfrågad om att ingå i en fokusgrupp om egenutgivning, som en projektgrupp på Bonnierförlagen jobbade med. Det lät spännande så jag tackade ja och i dag var det dags för en träff på Sveavägen 56.

Vi tre som var inbjudna fick berätta om oss själva och vår väg till utgivning, och sedan presenterade projektgruppen en skiss på hur de kan tänka sig att en tjänst för egenutgivare kan se ut. Vår roll var att komma med synpunkter.

Om det blir verklighet av planerna är det tänkt att bli en portal med alla tjänster en egenutgivare kan tänkas behöva. Allt från manushjälp, lektör, redaktör, korrläsare och så vidare via formgivning till tryckning, marknadsföring och distribution. Och en hel del annat.

Egenutgivare har länge ansetts vara ett gäng förlorare, sådana som misslyckats med att bli utgivna av förlag, och det faktum att storförlagen nu börjar intressera sig för oss är roligt. Och det är på tiden, för vi finns och vi kommer att bli fler.Det ska bli spännande att se vart det här projektet tar vägen, och roligt att få vara en liten del av det, om än marginellt.

På tal om lix

Jag skrev nyligen om lix och trubbigheten i instrumentet, åtminstone när det gäller skönlitteratur. I dag är en av de segaste skrivardagarna sedan jag började skriva min roman för två månader sedan och när jag tvingat ur mig cirka 2.500 tecken testar jag mig mot lix, eftersom jag har en föraning om att de här mödosamt nedplitade orden kommer att visa upp ett värde som motsvarar mödan.

Jag kan inte annat än skratta när lix uppger att läsbarhetsindex för det hittills skrivna i dag uppgår till 42, minst 15 mer än vad jag brukar landa på. Det är inte bara tungt i hjärnan och fingrarna, texten tynger också. Men det är bara att kämpa på. Vem har sagt att det ska vara roligt på jobbet jämt? Eller lätt?

Starka kvinnor i bra tv-serier

Under några veckor har jag tittat på samtliga avsnitt av den brittiska tv-serien Prime Suspect, med Helen Mirren som kriminalkommissarie Jane Tennison. När den gick på tv, från 1991 till 2006, var den nyskapande. En stark men sårbar kvinna i huvudrollen, skildrad på ett sätt som var ovanligt.

primesuspect_ukEn del saker känns passé när jag nu ser om hela serien, men det är de där detaljerna som inte kan vara på något annat sätt. Bristen på mobiltelefoner, exempelvis. Och när de väl dök upp, storleken på dessa mobiler. Men allt det andra: det är fortfarande en otroligt bra skildring av svårigheter och triumfer i Jane Tennisons liv.

Under hela serien dricker hon för mycket, och i de två sista avsnitten har hon äntligen själv börjat inse det och sökt upp AA. Hon står inför sitt sista fall före pensionen, livrädd för vad som ska komma när hon går ut från polishuset för sista gången. Hon har inget annat liv än det hon haft som yrkeskvinna. Det är starkt, och Helen Mirren är bara så osannolikt bra.

MV5BMTYwNjc1MDA2MF5BMl5BanBnXkFtZTgwNzkxOTQxMDE@._V1_SY317_CR5,0,214,317_Jag tänkte på Jane Tennison när jag såg serien The Fall, en brittisk tv-serie från 2013 i fem delar, där nya avsnitt spelas in i början av det här året. Gilliam Anderson gestaltar en kriminalkommissarie som i mångt och mycket är en uppdaterad version av Jane Tennison.

Den bästa avkoppling jag vet är att titta på några avsnitt av en bra tv-serie. Med hjälp av strömningstjänster som exempelvis Netflix går det att botanisera i både gammalt och nytt. När det är som bäst är det inte enbart avkoppling. Jag lär mig hur en bra historia kan berättas.

Det finns fortfarande en och annan som tycker att tv är för människor som inte har ett bättre liv än att sitta och stirra på en dumburk. Men de flesta andra begriper nog bättre än så.