Så här tio dagar före julafton har jag åter börjat förundra mig över det faktum att vi människor är så glömska att vi varje år behöver tidningars, teves och radions påminnelser om hur vi ska tillaga knäck, skinka, risgrynsgröt och allt annat som vi brukar ha på julbordet.
Normalt sett finns det ingen helg som är så traditionstyngd som julen. Samma typ av mat hamnar på bordet varje år, samma pynt, samma program på teve. Vi borde kunna detta med jul vid det här laget. Ändå tjatas det om alla självklarheterna trots att det bara är ett år sedan senast.
Strängt taget skulle vi kunna ta det med ro. Vi vet, innerst inne, precis hur det ska vara. Och om det inte blir exakt så – då går det lika bra (med selleri) ändå.
I år har jag tvingats variera mig när det gällde fönsterbelysningen i det ena av sovrumsfönstren. Min fina glaskula med ljus i slutade fungera i slutet av förra julsäsongen. Lagom tills det var dags att sätta upp kulan fick jag tag i en ny, batteridriven, slinga men den slutade lysa efter fyra dagar. Jag gjorde raskt en ny ljusprydnad med hjälp av en slinga med både ljus, kulor och små bjällror samt en stålring. Även den var batteridriven och efter ett par veckor lyste den så svagt att jag rev ner den.
Nu har jag fått upp den tredje ljusprydnaden, i form av en gammal eldriven slinga och samma stålring som till förra varianten. Måtte det nu bara inte bli strömlöst för då sitter jag där med tomteskägget i brevlådan.
