Nu har det gått precis tre veckor sedan jag började skriva min nya roman. I min plan ingick att jag skulle skriva varje dag. Det har jag inte gjort. Några dagar här och där har jag haft annat jobb, och någon lördag har jag blivit sittande framför Vinterstudion i teve i stället för att vara duktig och skriva.
Men det går ändå framåt, långsamt och lite trevande. Cirka 28 A4-sidor har det blivit hittills och i magen känns en stilla förväntan inför fortsättningen. Det sägs att man kan skriva 27 sidor i ett första rus, sedan hinner verkligheten ikapp och om man byggt det man har skrivit enbart på inspiration har den börjat tryta då. Jag har inte drivits av någon inspiration, och det har stundtals känts väldigt segt och omöjligt. I alla fall de första tre-, fyrahundra tecknen. Sedan har det gått lättare och jag har fått ihop några tusen tecken och ytterligare en liten bit i den mosaik som jag lägger.
För att hålla lite koll på mig själv har jag börjat föra en virtuell skrivdagbok. I den plitar jag ner känslan jag haft, antal tecken jag åstadkommit och om det är något annat jag bör tänka på. Jag gjorde så även när jag skrev den slutgiltiga versionen av Kråkprinsessan, och i efterhand var det spännande att läsa.
På skrivarkurser och i skrivhandböcker sägs det alltid att man måste ha konflikter i berättelsen. Det har gjort mig fundersam. Vad menas egentligen? Mina berättelser flyter stilla och det händer inte speciellt mycket. Visst hamnar huvudpersonerna i svåra situationer, men kan man kalla det konflikt? Jag har alltid tyckt att det är väldigt svårt att omsätta den teoretiska kunskapen från skrivkurser till praktisk handling. Men nu lägger jag märke till alla de där små konflikterna, de som inte handlar om liv eller död, om hat och de stora händelserna, och hur naturligt de kommer in i manuset. Så kanske har jag börjat lära mig vad en konflikt är.
Jag tänker fortsätta ta det lugnt i december, skriva ett par timmar om dagen och inte mer. Men efter jul – då blir det allvar. I februari ska jag bli klar med ett första utkast och för att lyckas med det krävs ett annat fokus än vad jag hittills haft.
Jag måste erkänna att jag ser fram emot det. Att skriva är faktiskt det bästa jag vet.
Det är svårt att tänka sig att jag en gång i tiden bakat både avancerade wienerkransar med egenhändigt tillverkad smördeg, kavlad så att den verkligen skiktade sig, chokladbiskvier, olika typer av mazariner och hundratals lövtunna pepparkakor. Nu för tiden bakar jag en sorts kaka en gång om året. Det är den traditionella fruktkakan, som är omöjlig att komma undan.
