Kategoriarkiv: Recensioner

Peter May – Svarthuset/Recension

Postat av

9174992880Peter May: Svarthuset Översättning: Charlotte Hjukström (Modernista)

Jag har tillbringat juldagarna på Isle of Lewis i Yttre Hebriderna. Jag har vandrat omkring i byn Crobost och känt doften av torvbrasor, tittat ut över havet och försökt komma undan regnet. I svår storm har jag tagit mig ut till den otillgängliga klippön An Sgeir för att vara med om den årliga gugajakten. Min guide har varit den skotske författaren Peter May, som i ett klipp på Youtube berättade att han visste att den roman han skrivit, The blackhouse, var den bästa han åstadkommit. Ändå var det ingen brittisk förläggare som ville ge ut den. Det fanns ju redan en romanserie om Shetlandsöarna (Ann Cleeves) och behövdes inte fler.

I stället kom boken ut i Frankrike, och letade sig därifrån över hela världen och även, slutligen, till Storbritannien.

Jag skulle ha läst och recenserat boken i höstas, men av någon anledning missade förlaget att skicka boken och i stället fick jag den av Diana i Bokhandeln i Laholm, som tack för att jag varit hos dem och signerat böcker i somras. Utan att veta att jag hade den på min lista trodde hon att jag skulle tycka om den.

Svarthuset handlar om poliskommissarie Fin Macleod, som återvänder hem efter många år i Glasgow och Edinburgh. Anledningen är ett mord som har likheter med ett fall i Edinburgh. Macleod ska utreda om det är samma mördare. Återkomsten sker delvis motvilligt. För arton år sedan lämnade han ön utan några planer på att återvända. Han har  varit borta från polisjobbet i fyra veckor, alltsedan den dagen hans åttaårige son dog, och han vet inte längre om han hör hemma i poliskåren.

Romanen är inte så mycket en traditionell polisutredning som en uppgörelse med det förflutna och en vandring längs minnenas allé. Den karga miljön, människorna, händelserna som får konsekvenser årtionden framåt – allt det och lite till finns i Svarthuset och är skildrat på ett sätt som gör mig både glad och bedrövad. Och alldeles övertygad om att världen klarar sig utan mina romaner, men däremot är det angeläget att Peter Mays återstående två böcker i trilogin kommer i svensk översättning. Så fort som möjligt. Helst i går.

Fred Vargas – Spökryttarna från Ordebec/recension

Postat av

9186480774Fred Vargas: Spökryttarna från Ordebec Översättning: Marianne Öjerskog (Sekwa). Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Medan stormen drog fram över Sverige i torsdags kväll tampades kommissarie Adamsberg med spökryttare i Ordebec, under några ovanligt varma sommardagar i Normandie.

I vanlig ordning bjuder författaren och medeltidsarkeologen Fred Vargas på högklassig underhållning när hon i Spökryttarna från Ordebec väver en snillrik intrig, som tar avstamp i en urgammal legend om levande döda på jakt efter ostraffade brottslingar.

Adamsberg får besök av en gammal dam vars dotter har sett spökryttarna, och nu är hon rädd för vad som kan hända. Kommissarien lyssnar bara med ett halvt öra, men får snart anledning att skärpa uppmärksamheten.

Ett mord med hjälp av brödklumpar, ett tarvligt brott mot en duva och en nyligen upptäckt son är andra komponenter i den här välskrivna romanen, vars enda svaghet är trovärdigheten när det gäller förövarens motiv. Det är ytterst sällan en deckare håller hela vägen, men när det gäller Fred Vargas böcker är jag beredd att acceptera eftersom allting annat sitter som en smäck. Hennes språk ligger snäppet över de flesta i genren, karaktärerna är genomarbetade och intressanta (inspektör Violette Retancourt är en klippa som vem som helst skulle behöva, den lärde vinpimplande Adrien Danglard ett vandrande uppslagsverk, och när det gäller Jean-Baptiste Adamsberg själv är han definitivt min favoritkommissarie) och humorn gör läsupplevelsen än mer njutbar.

Redan död – Stephen Booth/recension

Postat av

9185419915Stephen Booth: Redan död Översättning: Carla Wiberg (Minotaur). Recensionen tidigare publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Syndafloden har drabbat Edendale. Det är en av de regnigaste somrarna på mycket länge och hela byn med dess omgivningar hotas av översvämning. I ett vanligtvis grunt dike hittas en död man drunknad, han har underliga märken på kroppen och kläderna ligger prydligt hopvikta en bit bort.

Eftersom Ben Cooper är sjukskriven på obestämd tid, efter den traumatiska händelsen då hans blivande fru förolyckades i en brand, tvingas kriminalinspektör Diane Fry än en gång återvända till den lilla hålan som  hon avskyr så mycket. I vanliga fall är hon ofta irriterad på blotta närvaron av Cooper, men nu när han inte är där upptäcker hon motvilligt att hon saknar hans åsikter och kunskaper.

Kollegerna är oroliga för honom och försöker ta kontakt men han håller sig för sig själv och undviker i möjligaste mån andra människor. Han har sin egen agenda, ett farligt hämndbegär som kan förstöra både hans karriär och liv.

Stephen Booths senaste roman om Cooper och Fry, Redan död, är en regnvåt och dyster historia, i vanlig ordning skickligt skriven och intressant. Och precis som brukligt när det gäller Booth låter han inte slutet av romanen bli den försoning och ljusning man så innerligt hoppas på. I tidigare böcker har jag mest oroat mig för Diane Fry, som jag inte kan minnas har tänkt en enda lycklig tanke i någon av de tidigare tolv romanerna, och troligen inte kommer att göra det i nästkommande heller, men nu är jag mer orolig för Ben Cooper. Vilket innebär att jag otåligt stampar med foten i väntan på nummer fjorton i serien.

Det är personskildringen och miljöerna som är den stora behållningen i Booths romaner. Men även det faktum att intrigerna är både mänskliga och vardagliga: här handlar det inte om utstuderade mord utförda av blodtörstiga psykopater utan mer om olyckliga omständigheter, gör böckerna mer läsvärda än det mesta i genren.