Kategoriarkiv: Recensioner

Deon Meyer – Spåren/recension

Postat av

918584988XDeon Meyer: Spåren Översättning: Mia Gahne (Weyler). Även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

När Deon Meyers Spåren landade i brevlådan med en tung duns tyckte jag först att det var underligt att förlaget skickat två böcker. Så var det förstås inte, vilket jag snabbt upptäckte. Boken är 600 sidor tjock och jag erkänner att jag gjorde en lätt ogillande grimas. Finns det inte kortare sätt att få sagt det man vill berätta?

Spåren består av tre fristående delar. En handlar om Milla Strachan, som äntligen får modet att lämna sin man och sitt misslyckade äktenskap efter närmare tjugo år. Hon får jobb som journalist på underrättelseorganisationen PIA, och även om hon inte tillhör den inre kretsen kommer hon i kontakt med information som senare får henne att agera.

Det finns indikationer på ett planerat terrordåd och tiden för att stoppa det börjar bli knapp. Viktig information saknas och de avlyssningar som görs ger inte hela bilden.

En annan del i boken handlar om Lemmer, som vi också mötte i förra boken, Den sista safarin. Han gör sitt bästa för att undvika problem. I stället lever han ett gott liv med Emma le Roux, och är fortfarande förvånad att hon vill ha honom. När han blir ombedd att följa med som livvakt vid en transport av två utrotningshotade noshörningar får han svårt att tacka nej, i synnerhet sedan Emma vädjar till hans goda vilja. Men eftersom problemen dras till honom sitter han snart mitt i dem.

Sista delen handlar om före detta polisen Mat Joubert, som nu är privatspanare på en byrå och som första fall får ta hand om en spårlöst försvunnen man. Det är mannens hustru som förgäves försökt få polisen att intressera sig för försvinnandet och nu, efter ett par månader, äntligen har skrapat ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna anlita byrån.

Tre skenbart skilda historier alltså, som hakar i varandra på ett sätt som känns övertygande, berättade i högt tempo, och allihop utspelar de sig i ett Sydafrika fyllt av korruption och kriminalitet, men också med en svindlande vacker natur och med människor som är lätta att lära känna och tycka om.

Sällan har 600 sidor varit så lätta och lustfyllda att ta sig igenom och jag skäms nästan för att säga det men det var med stor saknad jag slog ihop boken och tänkte att det där med alldeles för tjocka böcker egentligen inte är så dumt.

Ingrid Elfberg – Tills döden skiljer oss åt/Recension

Postat av

9173553077Ingrid Elfberg: Tills döden skiljer oss åt (Kabusa Böcker (inbunden) och Stockholm Text (e-bok)

Jag träffade Ingrid första gången på en skrivarkurs i början av 2000-talet. Vid presentationen gjorde kursledaren klart för oss att vi inte fick avslöja våra yrken. Dessa fick vi inte kännedom om förrän sista dagen då vi bytte e-postadresser. Den enda presentation jag minns var Ingrids. Hon sa att hon i längden inte kunde vara kvar i den bransch hon då jobbade utan skulle satsa på författaryrket i stället. Ingen av oss andra vågade vara så rakt på sak. Jag minns att jag tänkte att om det är någon av oss som skulle lyckas var det hon. Hon hade drivet, viljan och modet att stå för det.

Två böcker har det blivit sedan dess. Tills döden skiljer oss åt är den andra. Den handlar om Erika som flyr från sin man när han misshandlat henne en gång för mycket. Hon dyker upp hemma hos en försummad väninna i Göteborg och får bo där tills hon hunnit skaffa eget boende. Men Göran, hennes man, tänker inte stillatigande se på när hon gör sig fri utan följer efter henne, trakasserar och bevakar. Båda två är poliser och trots att Erika kan visa upp tydliga skador är det honom omgivningen väljer att tro.

Det första fall som polisen Erika får hand om är ett misstänkt försvinnande. En kvinna, arkitekt vid stadsbyggnadskontoret i Göteborg, är spårlöst borta sedan hon aldrig dök upp hemma hos sina föräldrar under mellandagarna som planerat. Kvinnan visar sig ha en hel del orent mjöl i påsen och fler än en har haft goda skäl att se till att hon aldrig hittas. Men det visar sig vara otroligt svårt att hitta ledtrådar, och när hennes mobil spåras till New York lutar allt åt att kvinnan försvunnit frivilligt – snott åt sig pengar och stuckit från sin tråkiga man.

Tills döden skiljer oss åt är främst en skildring av kvinnomisshandel; det är här berättelsen blir som intressantast och får liv. Utredningen om den försvunna arkitekten känns mest som en anledning att förpacka boken i polisromangenren. Och ändå är det ingen polisroman, det är en thriller och thrillerformen är betydligt friare i sin form, varför jag gärna hade sett att Erika haft ett annat jobb än polisens. Det finns ingen anledning att tro att poliser är annorlunda än andra människor, och därför inte slår sina närmaste, vilket annars skulle kunnat ge en extra dimension åt berättelsen.

I början av boken förstår läsaren att Erika är väldigt fäst vid sin hund, Boss. Hon tvingas lämna den när hon flyr. Det väcker känslor och jag undrar självklart hur det går med Boss. Därför blir jag förbryllad när hunden i fortsättningen knappast nämns. Det verkar inte som om Erika ens tänker på den. De känslosträngarna hade jag velat ha mer tryck på, och jag tycker att författaren slarvar bort en viktig del av skildringen.

Det pratas ofta om bladvändare när det kommer till spänningslitteratur. Jag läste nyligen ett boktips där recensenten tyckte att Keplers Paganinikontraktet var en sådan. I så fall måste man hitta ett annat sätt att beskriva Tills döden skiljer oss åt eftersom den har otroligt mycket mer framåtrörelse än Keplers bok. Men det är förstås min personliga åsikt och det är olikheterna i åsikter som gör litteratur så intressant.

Rent språkligt tycker jag att boken stundtals är lite överlastad, framför allt i gestaltningen av de olika personernas reaktioner, men jag hittar också många fina miljöskildringar. Sammantaget är det en bok väl värd att läsa och reflektera över.

Johan Theorin – Rörgast/Recension

Postat av

9789146221562_200_rorgastJohan Theorin: Rörgast (Wahlström & Widstrand). Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Äntligen. Ordet är nog lika mycket Johan Theorins som mitt. Med Rörgast har han nått i mål med uppdraget att på sitt alldeles speciella sätt skildra Öland och människorna där under fyra årstider.

Skumtimmen, som var den första, möttes av en enhällig hyllningskör av sällan skådat slag. Den väckte enorma förväntningar på nästa bok i serien, så när Nattfåk kom blev jag besviken. Theorin rör sig i gränslandet mellan det realistiska och det magiska, men när det, som i Nattfåk, kom fram spöken (nästan mitt på dagen) kunde jag inte köpa det. Trollen i tredje boken, Blodläge, var om möjligt ännu värre. Den boken var inte bra, och det hade inget med eventuella förväntningar att göra.

Därefter tog författaren en paus från Ölandssviten och skrev Sankta Psyko, som inte utspelar sig på Öland, och förra året kom novellsamlingen På stort alvar. Nu är alltså den fjärde och avslutande delen äntligen här.

Med den återvänder Johan Theorin till den stil och stämning som präglade Skumtimmen. Jag har inte för ett ögonblick tvivlat på att han verkligen kan det här med att skriva fantastiskt bra romaner, och med Rörgast visar han det.

I centrum står, precis som tidigare, den gamle skutskepparen Gerlof Davidsson. En natt då han sover i fiskeboden väcks han av en ung pojke som skräckslagen berättar om ett spökskepp där han mött levande döda och en galen man med yxa.

Någonting i pojkens berättelse får Gerlof att inte bara avfärda det som fantasier. Han bestämmer sig för att undersöka saken.

Pojken är på besök hos sin farbror, som äger och driver en stor semesteranläggning. I berättelsen finns också en hemvändare, en man som tillsammans med sin styvfar utvandrade till Det nya landet på 30-talet. Han har kommit tillbaka för att hämnas på dem som tog allting ifrån honom.

Rörgast utspelar sig under några heta sommarveckor, och den galenskap som en riktig värmebölja kan föra med sig strålar ut från boksidorna. Galenskap är också vad vi får läsa om i de avsnitt som berättar om hemvändaren Arons resa och liv i Det nya landet. Den skildringen ger både djup, perspektiv och förklaring till mycket av det som händer i boken.

Jag söker efter invändningar utan att hitta några. Möjligen en enda. Det känns tungt att tvingas lämna Gerlof Davidsson och Öland. Men jag kan ju alltid läsa Skumtimmen igen.