Kategoriarkiv: Recensioner

Christoffer Carlsson – Den osynlige mannen från Salem/recension

Postat av

Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem (Piratförlaget) Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

9164204154Med sin tredje bok, Den osynlige mannen från Salem, ger sig Christoffer Carlsson in i polisromangenren. Nu är inte Leo Junker en helt vanlig poliskommissarie som varvar automatkaffedrickande med förhör av misstänkta, grubbel och trassligt kärleksliv. Leo Junker är ute i kylan efter ett misslyckat ingripande på Gotland. Han vet inte riktigt vad det är som händer omkring honom, och när en ung kvinna hittas mördad i våningen under hans, blir han ännu mer osäker. Kvinnan håller ett halsband i ena handen, ett smycke som Junker känner igen från sin ungdom i Salem, då det bars av Julia, hans första stora kärlek.

Den tablettknaprande Junker vill veta vem som mördade kvinnan och varför, och även om han inte kan få en officiell roll i utredningen gör han sina egna efterforskningar.

Mest letar han i det förgångna, och i långa avsnitt får läsaren följa med till den unge Junkers vardag, hans vänskap med Grim och kärleken till Grims syster Julia. Att fallet med den mördade kvinnan har med dessa människor att göra står tidigt klart. Frågan är bara på vilket sätt.

Precis som i Christoffer Carlssons två tidigare böcker är den här skriven i jag-form. Det är en vanlig form när det gäller den ensamme privatdetektivens korståg, däremot nästan omöjlig i en traditionell polisroman. Jag vet inte om nästa bok i serien, Den osynlige mannen från Salem är den första i en planerad serie, kommer att bli mer traditionell eller om handlingen även fortsättningsvis kommer att kretsa främst kring Leo Junker och mindre om de brott som kommer i hans väg. Det återstår att se.

Språket i romanen är stramt och korrekt och den överdos av metaforer som gjorde debutboken, Fallet Vincent Franke, minst sagt svårtuggad, är lyckligtvis borta.

Även om den här boken alltså inte är en klassisk polisroman är det tydligt att författaren är inspirerad av Sjöwall/Wahlöös serie Roman om ett brott (vilket inte minst titeln skvallrar om) och jag uppskattar de små blinkningar han gör till läsaren.

I övrigt är det här mer en uppväxtskildring än en spännande kriminalroman. Men nu är den delen avklarad, så kanske kan fokus läggas på annat i nästa del.

 

 

Håkan Nesser – Levande och döda i Winsford/Recension

Postat av
9100134376Håkan Nesser: Levande och döda i Winsford (Albert Bonniers Förlag)
Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.
Det tar ett tag innan jag inser att huvudpersonen i Håkan Nessers nya roman, ”Levande ochdöda i Winsford”, är kvinna. Jag ser för mig en långbent man vandra på Exmoorheden iEngland i sällskap med sin hund. Nesser berättar i förstaperspektiv och även sedan jag insettatt författaren klivit in i Maria Holinek, tv-kändis och hustru till författaren och professornMartin Holinek, måste jag gång på gång påminna mig om det.
Kvinnan är i min egen ålder så det borde finnas ett stort mått av igenkänning. Det gör det
inte. Antingen är jag ovanligt barnslig för min ålder eller också har Nesser inte riktigt lyckats
fånga den medelålders Maria: i mina ögon är hon betydligt äldre än jag.
Hon kommer till den lilla byn Winsford en kväll i november tillsammans med hunden
Castor, och bosätter sig i en ensligt belägen stuga. Hennes enda mål i livet är att överleva sinhund.Snart inser läsaren att någonting har hänt på vägen till Winsford. Hon har sin mans mobil och dator med sig, men var är han?
Läsaren hålls inte i ovisshet speciellt länge, men det är ändå inget som ska avslöjas här.
Och eftersom det inte ska avslöjas blir det svårt att föra resonemanget vidare. Låt mig bara
säga att jag är förvånad över Marias reaktion. Eller snarare brist på. Men så är hela boken,
troligen helt avsiktligt, skriven. Utan känslor, mer som en objektiv beskrivning av några
månader i en medelålders kvinnas liv, med tillbakablickar på det som var och det som kundeha blivit.
Medan dagarna i Winsford går, fyllda av promenader på heden, ett och annat pubbesök,
ideliga patienser och lite läsande, funderar Maria på en strategi om det nu blir så att hon intebara överlever sin hund utan även lever vidare. Hon har träffat en man som hon uppskattar attprata med och långsamt börjar hon fatta tycke för tillvaron.
Några dagböcker från somrar i Grekland och Marocko, skrivna av Martin, ger också
innehåll åt dagarna i stugan, när Maria äntligen bestämmer sig för att läsa dem. Tanken var attMartin skulle skriva en bok med utgångspunkt från dagböckerna, men Maria tycker att
innehållet i dem är tämligen ointressant. Ända tills hon inser att det finns ett lösenordsskyddat dokument i hans dator, där allting ställs på sin spets.
Efter drygt 200 sidor blir den här berättelsen spännande. Innan dess är det mest en stillsamtberättad skildring med ett vackert landskap som stämningsbärare. Men Nesser vore ju inte denhan är om han inte hade förmågan att till slut skruva åt och snärja läsaren i sitt garn.
En del lösa trådar kan jag dock inte låta bli att irritera mig över. Men i övrigt är det god underhållning.

Att tackla kritiken

Postat av

Om man är publicerad författare utsätter man sig för risken att få sina böcker mosade och nerspydda. Samtidigt finns möjligheten att få de allra vackraste lovorden över samma böcker.

Jag har aldrig blivit riktigt sågad för någon av mina böcker. Den allra första kom ut för första gången i mitten av 1980-talet och då var det vanligt att böcker av okända författare recenserades i dagstidningar. Det blev nog närmare tjugo recensioner. Några var positiva, andra var neutrala och några mer skeptiska. Men riktigt nersablad blev jag inte.

smiley-300x292Det blev jag inte heller för någon av de kommande böckerna. Lite sval kritik, eller lågt betyg på Boktipset-sajten, är vad jag kunnat hitta. Men i går kväll hittade jag en sajt där Snökupan fick sig en riktig uppkastning. Mannen som läst tyckte att den var fantastiskt löjligt skriven, av någon som vill vara författare men har mer vilja än talang.

 

42-Free-Upset-SmileyFörst log jag lite åt råsopen. Sedan kände jag hur den bet sig fast, på ett helt annat sätt än alla de positiva omdömen boken fått. Hur kommer det sig?

Varför är det lättare att fästa sig vid negativ kritik? Lättare att tro på? När jag får positiv kritik blir jag väldigt glad. En stund. Sedan tänker jag att de säkert säger/skriver så för att vara snälla. Inte kan de mena det? Att det jag skriver skulle vara så bra att det berört dem? Är det inte snarare skrivet av någon som vill vara författare men har mer vilja än talang?

Camilla Läckberg får nästan dagligen utstå vass kritik. Hur tacklar hon det? När den drabbar henne sker det inte precis i det tysta. Leif GW uttryckte något förklenande om hennes språkbehandling och blev det stora tidningsrubriker. Hon svarade med att ge honom en prenumeration på den hästtidning han jämförde hennes språk med. Men nog måste det svida ibland. Trots att hon har miljontals positiva läsare.

Simona Ahrnstedt får också ta emot en del rätt negativa omdömen om sina böcker. Hon lägger ut allt på sin hemsida, vilket jag tycker är starkt. Kanske gör det mindre ont om det negativa kommer fram i ljuset och kan ventileras och vridas på av fler? Påverkar kritiken henne? Ger hon kritikerna rätt? Blir hon förminskad av de vassa orden? Mer än hon lyfts av de positiva?

Jag tycker att negativ kritik kan vara positiv ibland. Om den är väl underbyggd. Då kan det finnas mycket att fundera på, att lära sig av och faktiskt ha stor nytta av. Men en enstaka mening, som den om Snökupan, ger bara en sur eftersmak. På vilket sätt var boken löjligt skriven? Var det för att läsaren inte förstått den och uttryckte sin ilska över det? Blev han ”tvingad” att läsa av någon som rekommenderat den, och när den inte levde upp till förväntningarna blev han förbannad? Jag hade gärna velat ha en förklaring, så jag hade haft något att förhålla mig till. Något jag kanske kunde tänkt på nästa gång jag skriver en roman.

Men samtidigt vet jag att när boken är tryckt och distribuerad är den inte längre min. Då lever den sitt eget liv och det är upp till och var och en att tolka den hur som helst.

Det är inte alltid roligt. I synnerhet om man vill vara författare och har mer vilja än talang.