Recension: Andrea Camilleri – Utflykten till Tindari

montalbanoAndrea Camilleri: Utflykten till Tindari Översättning: Barbro Andersson (Modernista)

Om somrarna brukar SVT visa några avsnitt om den sicilianske kommissarien Salvo Montalbano och varje gång blir jag lika avundsjuk på hur han bor. I ett hus med en veranda som vetter mot havet, bara några steg från vattnet. Så kanske man kan ha det i Sicilien, åtminstone om man är en påhittad figur i en italiensk deckare.

Två böcker om Montalbano har jag hittills läst. Den senaste, Utflykten till Tindari, kom ut tidigare i år på Modernista, som publicerat fyra andra böcker i samma serie. För den som gillar italiensk mat, kultur, hav och väder, och inte är road av detaljerade skildringar av mord och obduktioner, är Andrea Camilleris böcker ett alternativ.

Eftersom jag först stiftade bekantskap med Montalbano i teve, har jag inte behövt göra mig egna bilder av hur kommissarien och hans medarbetare ser ut. I det här fallet är det praktiskt, men det hade kanske varit svårare om jag först läst böckerna.

Utflykten till Tindari börjar lite trögt. Montalbano får ungefär samtidigt veta att en ung man mördats och ett äldre par försvunnit, från samma hyreshus. Det äldre paret är märkligt anonymt och har inte umgåtts med någon, eller ens hälsat på grannarna. Den unge mannen är mest känd för sina högljudda kärleksstunder med ständigt nya kvinnor.

Som så ofta och oundvikligen i italienska deckare finns maffian ständigt närvarande. Har de ett finger med i spelet även här?

Efter ett tag tar sig berättelsen och jag får några timmars trevlig läsning. Stundtals är det riktigt roligt, som i en scen där kommissarien ska försöka ta sig in i ett hus, och upptäcker att det inte går att skjuta sönder dörren, inte heller dyrka upp låsen eller kasta sig mot den utan att bli rejält skadad. Medan han sliter blir han allt svettigare och plockar av sig plagg efter plagg tills han står i enbart kalsongerna. Det är inte många deckarhjältar som skulle bjudit på den typen av stripp.

Fred Vargas Okänd kontinent – recension

okänd kontinent

Fred Vargas: Okänd kontinent Översättning: Cecilia Franklin (Sekwa). Även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Kommissarie Adamsberg och hans kollega Danglard är i London på konferens, och slår en kväll följe med en brittisk kollega. De träffar en överförfriskad lord som berättar om ett makabert fynd vid barockkyrkogården Highgate. Trots att poliserna misstänker att lorden bara svamlar åker de till kyrkogården och tvingas ge honom rätt. Utanför grinden står nio skor uppradade – med fötterna kvar.

Adamsberg är tacksam över att fyndet gjorts på engelsk mark, och åker nöjd tillbaka hem till Paris, men där får han snart ett ännu värre fall på halsen. En man påträffas fullständigt sönderhackad i sin lägenhet, och spåren leder vidare mot en gammal legend om vampyrer och vampyrjägare. Och till skorna vid Highgate.

Okänd kontinent är fjärde boken på svenska i Fred Vargas serie om den promenerande excentriske kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg. Sedan i somras är det förlaget Sekwa som har hand om utgivningen och tidigare i år kom en reviderad pocketutgåva av Budbäraren, tidigare utgiven på Wahlström & Widstrand. De två återstående böckerna Mannen som vände insidan ut och I de eviga skogarna, kommer ut i pocket nästa år. Och efter det hoppas jag på fler böcker, för Adamsberg är en favorit. Det är roligt att läsa något annat än brittiskt och amerikanskt, och Fred Vargas, som är historiker och arkeolog förutom författare, har alltid intressanta infallsvinklar och saker att lära ut.

Dessutom är persongalleriet bland det mest spännande i genren just nu. I synnerhet är jag förtjust i amasonen Retancourt, som i en tidigare bok ”räddade” Adamsberg genom att gömma honom på ryggen, inuti en badrock. Utan denna kvinna skulle Adamsberg stå sig slätt.

Själv står jag mig slätt utan Adamsberg.

Louise Penny Nådastöt – recension

Nådastöt är Louise Pennys andra deckare i serien om kommissarie Gamache. Båda denna och hennes första bok, Mörkt motiv, utspelar sig i den fiktiva lilla orten Three Pines i Kanada. Det är en vacker by med en samling intressanta invånare. Dessvärre drabbas de då och då av mord. I första boken var det en älskad byinvånare som blev mördad, men i Nådastöt anser alla att CC de Poitiers får vad hon förtjänar.

Redan i bokens första mening får läsaren besked om att det är hon som är offret. Sedan får vi veta att CC är ett hår av hin, en egoistisk skata utan ett enda försonande drag. Skildringen av CC är skrämmande platt och får mig att misströsta om resten av boken.

Därnäst följer en närmast osannolik idyll, då vi får ta del av julförberedelserna bland byinvånarna i Three Pines. Vid det laget är jag redo att ge upp. Men det tar sig vid den traditionella curlingmatchen ett par dagar efter julhelgen, när döden slår till mot CC och idyllen.

Kommissarie Armand Gamache återvänder med glädje till byn, där han vid det förra mordet skaffade sig en rad goda vänner. Han tar in på byns pensionat tillsammans med sina närmaste medarbetare (samt en ovälkommen assistent, grovt tillyxad, som alla trodde var ute ur matchen efter förra boken).

Genom att lyssna mer än förhöra bildar sig Gamache en uppfattning om vilka hemligheter som döljer sig bland byns invånare. Ändå är han nära att ta miste, när sanningen så småningom rullas upp.

Louise Pennys romaner har jämförts med Agatha Christies och PD James, en jämförelse jag bara delvis håller med om (PD James är mycket bättre). Precis som i de flesta andra deckare i den här skolan, där frånvaron av action är det mest framträdande draget, är det karaktärerna som är intressantast. Trots den tveksamma inledningen är det synnerligen trivsam läsning och jag återser gärna Gamache och invånarna i Three Pine igen, men det bekymrar mig att någon måste mördas. Byn är liten och två mord är illa nog, ett tredje är mer än byn kan tåla. Så det vore nog hälsosammare att förlägga nästa intrig till grannbyn eller någon av de större städerna. Kopplingen till Three Pine går säkert att finna på ett annat sätt.