Kategoriarkiv: Recensioner

Börjlind/Springfloden – recension

Postat av

Cilla & Rolf Börjlind: Springfloden (Norstedts)
Även recenserad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Cilla och Rolf Börjlind är två av Sveriges mest kända manusförfattare i spänningsgenren. De har bland annat de hyllade tv-serierna Graven och Morden på sitt samvete, samt en lång rad Beck-filmer.

Nu är de aktuella med sin första bok, Springfloden, som också är inledningen till en serie om Tom Stilton och Olivia Rönning. (Frågan är om det behövs fler svenska spänningsserier.)

Olivia är en ung polisstudent som bestämmer sig för att lägga några sommarveckor på ett frivilligt elevarbete, ett så kallat cold case, som hennes pappa var med och utredde när det var aktuellt. En gravid kvinna grävdes ner levande i sanden, så att bara hennes huvud stack upp, chanslös när springfloden kom. Mordet iakttogs av en nioårig pojke, men klarades aldrig upp. Den mördade kvinnan kunde inte ens identifieras.

Olivias uppgift är att se om fallet skulle ha varit möjligt att lösa med dagens teknik, exempelvis dna. Eftersom hennes pappa inte längre är i livet försöker hon få tag i den andre polisen som utredde fallet. Men Tom Stilton är inte kvar vid polisen och ingen vill prata om honom.

Parallellt med Olivias sökande efter Stilton, och efter eventuella ledtrådar till Strandfallet, som det kallas, händer andra saker i huvudstaden. En affärsman tvingas lyssna till en ovälkommen inspelning om ett beordrat mord, en ung liga misshandlar och dödar hemlösa samtidigt som de filmar händelserna och lägger ut på nätet, och en ung pojke är på väg att råka riktigt illa ut i sin kamp för att tjäna pengar så att mamman inte längre behöver gå på gatan.

Det är många trådar och många personer att hålla reda på, till slut orkar jag inte bry mig om vem som är vem. Eftersom Börjlindarna kan sitt hantverk lyckas de trots allt få mig att hänga kvar i berättelsen och på sidan 151 kommer den definitiva vändpunkten som gör mig intresserad och engagerad på allvar. 20 sidor senare dyker Martin Becks granne upp i en grovsop, komplett med rödtonade glasögon och solkig stödkrage, vilket gör mig ännu mer positivt inställd. Sådana små blinkningar till publiken uppskattas!

Författarna skriver på en korthuggen effektiv prosa, mycket sällan utsmyckad med sådant som kan göra språket njutbart. Det fungerar väl, den här boken är skriven för spänningens skull och inget annat.

Det är ganska givet att den kommer att filmas. Min enda förhoppning är att Tom Stilton görs av en skådespelare som inte varit med i varenda svensk polisfilm de senaste 20 åren. Olivia Rönning kan med fördel spelas av Sofia Pekkari. Och ja, jag ser fram emot nästa bok i serien.

 

Fred Vargas Budbäraren – recension

Postat av

Fred Vargas: Budbäraren Översättning: Einar Heckscher (Sekwa) Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Jag upptäckte franska författaren Fred Vargas genom en tv-serie som gick i SVT för några år sedan och byggde på en av hennes romaner med kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg i huvudrollen.

Det var kärlek direkt. En tid senare gav Wahlström & Widstrand ut Vargas I de eviga skogarna och jag upptäckte att jag uppskattade Fred Vargas sätt att skriva.

Nu har bokförlaget Sekwa, som specialiserat sig på översatt fransk litteratur, tagit över och ger ut två böcker av Vargas i höst. Den första, Budbäraren, är en reviderad pocketutgåva och handlar om en av de värsta farsoterna genom tiderna, pesten.

Budbäraren är en man som då och då talar med sin farfars farfar, som på sin tid förtjänade sitt levebröd genom att ropa ut nyheter i gathörnen. Kan det vara något även för en sentida ättling att slå sig på? Joss testar. Varje kväll hänger han upp en urna i ett träd och varje morgon plockar han ner urnan och vittjar den på meddelanden som människor lagt i den. För några slantar läser han upp dem och har varje dag sin trogna publik.

Oftast är det annonser och harmlösa upprop, men så börjar det komma näst intill obegripliga meddelande, något som väcker en av stammisarnas intresse. Han börjar forska i var texterna, som han känner igen, kommer ifrån och blir alltmer övertygad om att den som lagt dem i urnan är ute efter att förebåda pesten.

Samtidigt får Jean-Baptiste Adamsberg in rapporter om skadegörelse på lägenhetsdörrar i olika områden av Paris. Någon har roat sig med att rita dit symboler som påminner om spegelvända fyror. Dock inte på samtliga dörrar.

Och så sker det första dödsfallet. En man hittas avliden i sin säng, med loppbett i ljumskarna och svarta fläckar på kroppen. Är det pesten, den svarta döden, som slagit till? Dödsfallet följs av flera och paniken sprider sig.

Fred Vargas är historiker och arkeolog, med medeltiden som specialitet. Det märker man i den här romanen. Men till skillnad från många svenska deckarförfattare, som hämtar inspiration och motiv i gångna generationers historier och ibland halvtaffligt gestaltar denna tid i vartannat kapitel, låter Vargas sin kunskap sippra ut på ett naturligt sätt i exempelvis dialog mellan de medverkande.

Hon är briljant. Hennes språk är utsökt, intrigerna är annorlunda, hennes polis Adamsberg är en flanerande tänkare med uppenbara problem att komma ihåg namn, men med ett bildminne som är desto bättre.

Och en något nonchalant inställning till kvinnor, i synnerhet de som står honom nära.

Jag hoppas att Sekwas nylansering av Fred Vargas böcker kommer att innebära att hon slår igenom stort och brett i Sverige. Hennes annorlunda deckare är kanske det bästa som finns i genren.

 

Illdåd av Thomas Erikson – recension

Postat av

Thomas Erikson: Illdåd (Damm förlag)

Boken även recenserad i Hallandsposten.

Det svenska deckarundret har länge förvånat mig. Att svenska deckare är så populära utomlands, att nästan vad som helst går att sälja, hur kan det komma sig? Själv blir jag alltmer skeptisk till svenska deckare, tycker att de sällan håller hela vägen även om somliga kan ha både bra språk och intressanta karaktärer.

Så det är med viss bävan jag möter nya svenska kriminalförfattare, samtidigt som jag ständigt söker efter någon som kan bevisa för mig att de kan och att jag har fel.

Thomas Erikson är en sådan författare. Han har i dagarna kommit ut med sin andra roman, Illdåd, i en serie om beteendevetaren Alex King. Jag har inte läst första boken, Bländverk, som kom förra året, men jag kommer att göra det.

Illdåd handlar om en ung tjej, Sara Leijon, som under en blöt efterfest blir brutalt våldtagen av fyra män. Hon gör en polisanmälan. Det finns gott om fysiska bevis, hon kan namnge de fyra personerna, allt tycks klappat och klart för en fällande dom.

Eller?

Illdåd är en av de mest spännande och upprörande romaner jag läst på länge. Den tar oss med in bakom kulisserna till den smutsiga värld som en våldtäktsrättegång (eller förhandling som det egentligen heter) är. Försvarsadvokaternas till synes okänsliga framfart i sin kamp för att smutsa ner offret, polisens stundtals bristande engagemang, en paragrafridande domares makt och en ung kvinna som finner sig våldtagen igen och igen och igen – i den sal som ska bringa rättvisa.

Alex King blir den här gången både personligt och professionellt inblandad. Han kan inte mycket om spelet i en rättssal, men han kan läsa personernas beteenden och göra upp en plan utifrån det. Frågan är bara om det räcker.

Författaren är själv konsult i beteendevetenskap, vilket naturligtvis ger extra tyngd och trovärdighet. Han har även gjort mycket research i ämnet och, precis som Karin Alfredsson i sina böcker om Ellen Elg, påtalar han att alla förekommande likheter med verkligheten är helt medvetna. Här handlar det inte i första hand om underhållning, här finns ett ärende, en avsikt. Boken blir därmed också ett debattinlägg.

Och svagheter? Lite för många korrekturfel,  och somliga personer lyfter aldrig från pappersnivå. Men den här gången lägger jag inte ifrån mig boken med en suck och en huvudskakning. Jag gråter en skvätt, slutet är helt i min smak, och konstaterar att det finns hopp. Svenska deckarförfattare kan. I alla fall en del av dem.