I dag skriver min författarkollega Monika Häägg om Kvinnor, vin och vänner på sin blogg. Romanen utspelar sig under några sommardagar på Fridhems folkhögskola och Monika berättar om hur hon själv sökte till en ettårig teaterutbildning på skolan.
Jag har bara gått sommarkurser där, i år blir det för åttonde gången jag styr mot Svalöv. Undrar om jag får träffa Carina, Boel och Caroline då.
Idag skriver Joanna Björkqvist, som är min vän, förlagskollega, redaktör och fotograf (vilken kvinna, alltså!) om Kvinnor, vin och vänner. Hon har varit redaktör för den och i och med det borde hon vara diskvalificerad att skriva om boken. Jag menar, hur skulle hon kunna skriva annat än positivt om en bok hon själv varit redaktör för? Nu är det så att boken faktiskt förtjänar att bli läst och det tycker både Joanna och jag. Dessutom är Joanna alltid ärlig, det vet jag efter genomgångarna av mina manus, då hon verkligen inte alltid varit positiv.
Joanna läste de tre första böckerna av mig, Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan, innan vi kände varandra. Vi hade träffats ett par gånger men inte mer än så. När hon tog med böckerna på semester på Karpathos tyckte jag att hon var galen! Ta med tre böcker av en författare hon inte vet ett dyft om. Jag skulle valt böcker som jag verkligen visste att jag gillade. Lyckligtvis tyckte Joanna om dem. Mycket. Därför litar jag på hennes ärlighet även sedan vi blivit vänner och hon fått rollen som redaktör.
Anne-Cathrine Riebnitzsky: Tyrannens barn
Översättning: Lars Ahlström
Massolit förlag
Tyrannens barn är en delvis självbiografisk berättelse av den danska författaren Anne-Cathrine Riebnitzsky. Jag läste en interjvu med henne i en dansk tidning när boken nyligen kommit ut i Danmark och genom den går det att förstå att mycket av det hon skrivit om i romanen är självupplevt, även om annat inte är det.
Den handlar om Lisa och hennes fyra syskon som växer upp med en våldsam far och en mamma som alltid gråter. Lisa och hennes bror Ivan är båda soldater men åker hem från Afghanistan när de får bud om att deras yngre syster Marie har försökt ta livet av sig.
I korta minnesbilder möter vi den barndom som var Lisas och syskonens. Vi ser det symboliskt krossade glaset som de tvingas balansera på för att överleva, rädslan och förvirringen över att inte förstå varför allting är som det är.
Däremellan får vi ta del av upplevelser från Lisas tid som soldat, dels i Afghanistan och dels i Ryssland där hon träffar Vasilij och blir förälskad. Författaren har gjort över 200 fallskärmshopp och det märks: skildringen av några hopp är så otroligt levande att det är hisnande att läsa.
Det skulle kunnat bli en på många sätt förfärlig berättelse med tanke på den uppväxt de fyra syskonen har. Men Anne-Cathrine Riebnitzsky väljer att även plocka fram det ljusa i tillvaron och den kraft som livet ändå har och som gör det värt att kämpa för. Hon gör det med ett följsamt språk som inte står i vägen men inte heller gömmer sig så att det inte syns.