Floden av recensionsböcker

I går var jag tillbaka på jobbet efter fem veckors semester. De flesta sommarvikarier har slutat, ordinarie personal är på plats igen. Alldeles i början av sommaren gjordes beställningarna av höstens recensionsböcker. Det började illa med de två första: ingen av dem dök upp. Den ena efterlyste jag via Facebook och fick i lådan ett par dagar senare, den andra har ännu inte synts till, trots att den ges ut av ett förlag som skickar samtliga sina böcker till redaktionen.

En bok från ett annat förlag låg i postfacket när jag kom till jobbet. Min lediga tid framöver blir fylld av läsande. Nu duger det inte längre att läsa några sidor strax innan jag ska somna, här måste avsättas tid.

Jag har kommit en tredjedel in i en av böckerna, återkommer med recension när jag läst klart och formulerat mig, men jag kan konstatera att det är en sådan bok där jag verkligen måste tvinga mig själv att inte tjuvtitta i slutet. Den är ruggigt spännande. Och den är svensk! Jag blir alltid lika glad – och förvånad – när jag hittar svensk spänningslitteratur som håller klassen.

Att tjuvläsa slutet gör jag gärna. Men självklart aldrig när det är böcker jag ska recensera. Ibland önskar jag dock att det var möjligt att frångå mina principer. Så spännande är boken.

Snökupan och att vifta bort Jante

Under den senaste veckan har min kollega i Egenutgivarna, Joanna Björkqvist, läst mina tre romaner Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan. Hon tog med sig dem, tillsammans med flera andra böcker, på semestern i Grekland. Jag blev lite nervös när jag fick veta att hon packat ner mina böcker. Tänk om hon inte gillar dem, tänk om hon tycker att de är jättetråkiga.

Det tyckte hon inte. Hon skrev fantastiskt fint om Kråkprinsessan, den första boken i serien, och dök sedan direkt in i Glömskelunden, och hade positiva saker att säga även om den.

Jag blev naturligtvis väldigt glad, för det sitter alltid en liten jante på min axel och nyper mig i örat. Du ska inte tro att du är något!

I dag kom den tredje recension, om Snökupan. Då blev jag tvungen att sticka in näsan i magen på Cayenne och böla lite. Man kan faktiskt gråta av både det ena och det andra. Cayenne är van, jag gråter lika ofta av glädje som när jag är ledsen. Den här gången var det definitivt av glädje.

Snökupan har mest fått ganska bleka omdömen, även om det finns undantag. Men den allra första recensionen var negativ, recensenten tyckte att romanen var ytlig. Nästa recension var inne på samma spår och det räckte för att jag skulle tro på det och mer eller mindre avfärda de positiva reaktioner jag fick.

Men Joannas tankar kring Snökupan övertygade mig om att hon faktiskt gillar boken. Och jag sveper med en bestämd rörelse bort jante just i dag. Jag tror att jag är någonting. Jag vet att jag kan skriva och att jag är en bra författare.

Ni kan inte ana hur jobbigt det var att skriva det där. Jante står och flinar runt hörnet. Men det är okej att han håller mig på mattan, jag vill ju inte bli mallig.

Skrivet om Glömskelunden

Sedan mina två romaner Kråkprinsessan och Glömskelunden kom ut i pocket i våras har försäljningen … inte varit något att skriva hem om. Jag har brustit grovt i marknadsföring, det är när böckerna är skrivna, satta, tryckta och publicerade som min ork och energi tar slut.

Därför är det extra värdefullt när någon skriver om dem på nätet. Jag tänker mig min bokutgivning och mitt författande som ett långsiktigt projekt och ibland kan jag skönja de där ringarna på vattnet.

Joanna, min styrelsekollega i Egenutgivarna, njuter av värmen i Grekland, och slukar böcker på löpande band. För några dagar sedan läste och skrev hon om Kråkprinsessan, nu har hon läst Glömskelunden. Här är hennes tankar om den.