Kategoriarkiv: Recensioner

Dolda djup – recension

Postat av

Ann Cleeves: Dolda djup (Bonnier pocket)

Dolda djup är första boken i Ann Cleeves serie om kriminalinspektör Vera Stanhope. Jag läste Cleeves Shetlandskvartett med stor behållning, och jag har sett filmatiseringen med underbara Brenda Blethyn som excentriska, lätt alkoholiserade Vera.

Hur mycket glädje kan man ha av en deckare där man vet vem mördaren är? Det beror på hur den är skriven, blir mitt omedelbara svar. Jag har tagit god tid på mig att läsa, några sidor varje kväll bara för att få boken att räcka så länge som möjligt. Nu är den slut, över, förbi – och jag saknar den.

När Julie Armstrong kommer hem efter en lyckad kväll på krogen hittar hon sin son död i badkaret, och på vattenytan flyter blommor. En tid senare hittas en ung kvinna död i en vattenfylld klippskreva, även om draperad med vilda blommor. Vera Stanhope och hennes team befarar att en seriemördare är i farten, någon som njuter av att leka med polisen och visa hur duktig han/hon är.

Hade de två offren något gemensamt? Vad spelar de fyra fågelskådande vännerna för roll i dramat? Är de bara oskyldiga iakttagare, som råkar vara de som hittar Lily Marsh, mördarens andra offer?

Frågorna är många och Vera blir allt mer irriterad över att inte kunna hitta svaren.

Jag tycker om Ann Cleeves personskildringar, hur hon låter till synes oväsentliga tankar fara genom huvudet på sina karaktärer, och fördjupa bilden av dem. Och miljöerna; jag är svag för de brittiska öarna.

Andra boken om Vera Stanhope, Döda talar inte, har kommit ut i vår. Den ska jag snarast lägga beslag på.

 

Ondskans pris – recension

Postat av

Set Mattsson: Ondskans pris (Historiska media)
Recensionen har varit publicerad i Hallands Nyheter

Nästan dagligen kan vi läsa i tidningar och se på tv om våld och dödsskjutningar i Malmö, som allt mer utmålas som ”skräckens stad”, mest beroende på att det ger bra rubriker.

I Set Mattssons debutroman ”Ondskans pris” får läsaren följa med till detta våldets Malmö, med den skillnaden att handlingen är förlagd till 1940-tal, och månaderna efter krigsslutet. Transporterna med offren för nazisternas illdåd väller in, och sjukhus, skolor, museer och andra större byggnader görs redo att ta emot dessa överlevande, för att senare slussa dem vidare till andra delar av landet.

Ett knappt dygn efter att en transport anlänt mördas en ung polsk kvinna på det tillfälliga flyktinglägret, och kriminalöverkonstapel Douglas Palm får i uppgift att utreda dödsfallet. Men ledtrådarna är få och flyktingarnas vilja att uttala sig är begränsade. Samtidigt härjar en pedofil i Malmö, en man som använder alltmer desperata metoder för att snärja småflickorna i sitt nät. En rad spektakulära inbrott tar också fokus och personal från mordet och till slut tvingas polisen mer eller mindre lägga ner utredningen.

Något år senare anmäler en kvinna att hon blivit våldtagen, och snart påträffas en annan kvinna död i ett buskage. Den döda visar sig vara polska, och vistades i samma flyktingläger som den mördade. Kan de två morden ha något samband?

Set Mattsson har gjort ett grundligt researcharbete och bland annat sökt upp och intervjuat poliser som var verksamma den aktuella tiden. Miljöbeskrivningen av ett Malmö i efterkrigstid är noggrann, tidsmarkörerna medvetet placerade och viljan att skriva realistiskt är påtaglig. Till en början låter jag mig villigt ledas in i berättelsen. Jag uppskattar Douglas Palm och hans hustru Anna, som arbetar på det flyktingläger där mordet av den polska kvinnan begås, och tar villigt chansen att lära mig lite mer om det som hände och påverkade människor efter krigsslutet.

Men efter ungefär 200 sidor börjar berättelsen vackla och tempot sjunker drastiskt. Det blir för många trådar, för mycket som ska berättas. Somligt hör inte ens till huvudintrigen och borde ha rensats bort. De över 400 sidor som boken omfattar är minst 100 för många.

Lite omständlig blir också författaren stundtals men det är sådant som säkert kan slipas bort till nästa bok. För det blir fler böcker om kriminalöverkonstapel Palm.

Den som söker efter en mysdeckare, med ett rosafärgat nostalgiskt skimmer, får söka någon annanstans. I ”Ondskans pris” finns nästan bara förlorare. Och Malmö ser inte ut att ha varit en fridsam stad på 1940-talet heller.

Den sista safarin – recension

Postat av

Deon Meyer: Den sista safarin
Översättning: Mia Gahne (Weyler)
Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten
och Hallands Nyheter

Lemmer (som ogärna uppger sitt förnamn) är en vit privatdetektiv och livvakt med ett våldsamt förflutet. Han är bra på att läsa av andra människor, och om han inte behövt pengarna hade han tackat nej när Emma le Roux vill köpa hans tjänster. Lemmer är övertygad om att hon inte pratar sanning. Hon påstår sig ha sett sin bror på tv, trots att brodern varit försvunnen, och förmodat död, i tjugo år. Efter att hon ringt till polischefen i området där brodern varit synlig, misstänkt för att kallblodigt ha skjutit ihjäl några tjuvjägare, blir hon attackerad i sitt hem av tre maskerade män. Hon lyckas fly och är fast besluten att ta reda på om hennes försvunne bror, Jacobus, fortfarande lever trots att alla hon pratar med hävdar att mannen hon såg i tv omöjligt kan vara han.

Lemmer borde som sagt tackat nej, men gör det inte. Han är motvilligt imponerad av unga Emma, och har inget emot att tillbringa lite tid i hennes sällskap.

Deras färd tar dem till Krugerparken, och väl där börjar det hända saker som så småningom får Lemmer att omvärdera både Emma och sitt eget omdöme.

Den sydafrikanske författaren Deon Meyers nya thriller, Den sista safarin, är både spännande och intressant, inte minst för skildringen av ett Sydafrika med gigantiska problem och inre motsättningar. Apartheid är officiellt borta, men hatet mellan olika folkgrupper blommar alltjämt. Och frågan om vem som har rätten till land avgörs inte vid förhandlingsbordet, utan med betydligt blodigare metoder.

Förra romanen, Tretton timmar, utspelade sig mestadels i Kapstaden, i en jakt på tiden som var så brutalt spännande att det knappt gick att läsa. Den sista safarin är inte lika tempofylld, inte lika nagelbitaraktig, men inte mindre läsvärd. Meyer är bra på att mejsla fram karaktärer, han är kunnig och engagerad i det han skriver om och han ger oss västerlänningar en inblick i en värld och miljö som vi vanligtvis inte möter.

Och även om Den sista safarin definitivt inte väjer för våld är det inget frossande i blodiga detaljer och våld i underhållningssyfte, som det alltför ofta blir när framför allt amerikanska författare får fria händer.

Deon Meyer är tyngre och bättre.