Rekviem i Villette – recension

Ingrid Hedström: ”Rekviem i Villette” (Alfabeta)
Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

”Rekviem i Villette” är femte delen i Ingrid Hedströms serie om undersökningsdomare Martine Poirot. Här möter vi Martine som ung juridikstudent under tidigt 80-tal. En seriemördare, kallad Mammamördaren, härjar i Bryssel och sysselsätter den unga Martines tankar och intresse. En ung kvinna mördas i samma studenthem som Martine just flyttat in i, och ett litet barn blir lämnat moderlöst. Det visar sig att barnet inte var den mördade kvinnans, och att kvinnan inte var den hon utgav sig för att vara. Men mordet blir aldrig löst.

Tolv år senare söker detta barn, Caroline, upp Martine Poirots tidigare notarie och nu privatdetektiv, Julie Wastia, för att få veta vem hon egentligen är. Det är en till synes ganska okomplicerad fråga men den sätter igång en räcka händelser, och snart är en mördare på jakt efter tolvåringen.

Samtidigt utreder Martine Poirot ett trippelmord och upptäcker kopplingar till mammamorden i hennes ungdoms Bryssel.

Möjligen är det ett par sammanträffanden för mycket i Ingrid Hedströms nya roman. Men jag har överseende med det, för det är en sinnrikt komponerad, om än en smula komplicerad, deckare med hög spänningsnivå och sedvanligt fin miljöbeskrivning. För att vara en fiktiv plats är Villette oerhört väl beskriven; jag ser varenda gata och vartenda torg framför mig.

Som så många andra deckarförfattare söker Ingrid Hedström ursprunget till sina intriger i gången tid, men till skillnad från de flesta känns det som en naturlig del av berättelsen, i synnerhet den här gången när vi förutom upprinnelsen till mordgåtan även får möta den unga Martine.

Ingrid Hedström har alltid något intressant att berätta och är väl värd att läsa.

 

 

Journal 64 – recension

Jussi Adler-Olsen: ”Journal 64” Översättning: Leif Jacobsen (Bra Böcker)
Recensionen har tidigare varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Jussi Adler-Olsen är mästerlig i konsten att driva upp spänningen i sina romaner. Den nya, Journal 64, är inget undantag. Upplägget är liknande som i tidigare böcker: kriminalinspektör Carl Mørck, som är chef för Avdelning Q, försöker fördriva tiden utan att behöva jobba. Hans sekreterare Rose tvingar på honom ett fall som hon tycker ser intressant ut. Motvilligt tar han sig an det, tillsammans med assistent Assad och nämnda Rose borrar han sig ner i fallet och utsätter både sig själv och sin omgivning för livsfara innan det är över och fallet är löst. Avdelning Q är från början en reträttplats för Mørck, som är oönskad i poliskåren efter ett fall där en av hans kolleger sköts till döds, en annan skadades svårt och han själv klarade sig med en lätt skada. På avdelningen hamnar gamla fall som aldrig klarats upp. Det Rose rotar fram den här gången är de underliga omständigheterna kring ett antal försvinnanden.

Parallellt med Mørcks sökande efter sanningen får läsaren veta vad det egentligen var som hände, och vad som ledde fram till händelserna. Det handlar om grovt maktmissbruk, om människor som tagit sig rätten att bestämma över vem som är värdig att få barn och vem som är så underlägsen att endast en tvångssterilisering kan vara lösningen.

En av de drivande i den hemliga rörelsen är fortfarande verksam. Delar av hans visioner har han omsatt i ett parti som är på väg in i den danska politikens finrum. Men de gamla takterna sitter i och hans arrogans och maktfullkomlighet vet inga gränser.

Journal 64 är, som Adler-Olsens tidigare böcker, en otäck historia om människor man inte gärna skulle vilja möta i en gränd en mörk kväll. Tonen i böckerna bryter skarpt mot det otäcka genom sina, ibland, putslustiga formuleringar som ofta balanserar på gränsen till det uthärdliga. Jag skulle inte ha något emot om författaren tonade ner de kvickheterna. Humorn får gärna vara kvar, men inte nödvändigtvis i den farsartade formen utan med aningen mer finess.

Men med det sagt är det bara att konstatera: Jussi Adler-Olsen har lyckats igen. Få böcker ur årets utgivning lär nå upp till den spänning han bjuder på. Och då vet läsaren ändå nästan allt i förväg. Nästan allt, som sagt.

Till offer åt Molok

Åsa Larsson: Till offer åt Molok (Albert Bonniers förlag)
Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Det är fyra år sedan Åsa Larssons senaste roman kom. Den nya, Till offer åt Molok, skulle ha kommit för ett år sedan. Men, som författaren skriver i efterordet: Jag snubblade och föll. Boken slet sig och sprang till skogs … Ett tag trodde jag aldrig att den skulle komma tillbaka.

Förmodligen tvivlade aldrig läsarna på att det skulle bli en bok. Det är svårt att tvivla på Åsa Larsson, nästan omöjligt. Hon är så självklar i det hon gör. Exakt, knivskarp, skicklig, med ett språk så naturligt att det nästan doftar jord om det.

Innandömet av en skjuten björn visar att den ätit delar av en människa. En tid senare hittas Sol-Britt Uusitalo mördad i sitt hem, ihjälstucken med en grep. Och när kammaråklagare Rebecka Martinsson börjar forska i fallet visar det sig att fler medlemmar i Sol-Britts familj dött de senaste åren. Finns det ett samband?

Hon får dock inte någon möjlighet att ta reda på det eftersom utredningen tas ifrån henne. En kollega, åklagare von Post, avskyr Rebecka och knycker fallet för att om möjligt få möjlighet att briljera i media.

Men Rebecka, som i vredesmod tar ut sex veckors semester, kan inte förmå sig att ligga på sofflocket utan forskar vidare på annat håll.

Åsa Larsson är utan tvekan en av de absolut främsta svenska deckarförfattarna, kanske den allra bästa. Dock brukar det alltid finnas något i dem som jag inte tycker om: döda som pratar, insprängda berättelser om vargar, människor med förmågor utöver det normala – den här gången en välskriven pigroman, som jag hastigt skummar igenom innan jag hastar vidare.

Många av de svenska deckarförfattarna hämtar motiven till sina brott i det förgångna och låter två parallella berättelser flyta sida vid sida. Åsa Larsson har hittills klarat sig men den här gången ligger hon på gränsen till att trilla dit.

Fast hon håller sig på rätt sida, framför allt eftersom hon är så duktig på hantverket. Avsnitten från Kiruna under tidigt 1900-tal är skrivna med en ton och ett språk som är skilt från den andra berättelsen.

Nu är det bara en bok kvar innan Åsa Larsson uppfyllt sitt löfte att skriva sex romaner om Rebecka Martinsson, med handlingen förlagd till Kiruna. Jag skulle bli förvånad om hon inte lyckas.