Kategoriarkiv: Recensioner

Sist på bollen – Millenniumserien

Postat av

Det är tio år sedan Stieg Larssons Män som hatar kvinnor kom ut och blev en megasuccé. Jag var aldrig intresserad av att läsa boken, trots att alla människor i min omgivning läste och älskade den. När den svenska filmatiseringen kom väntade jag tills den gick på teve, i en längre version. Jag blev häpet besviken över det varit sådan hajp. Det fanns inget originellt alls i intrigen. Män som hatar kvinnor har alltid funnits, och  män som låst in kvinnor i burar kändes inte heller unikt. Av de tre filmatiserade böckerna tyckte jag bäst om den sista, kanske för att jag sett för många amerikanska rättegångsfilmer och gillar den dramaturgi som ett bra rättegångsdrama består av.

millennium

Bilden lånad av Adlibris

I dag laddade jag ner Män som hatar kvinnor som e-bok. Anledningen är att jag ska skriva om den nya Millinnieboken, Det som inte dödar oss, David Lagercrantz i förväg så omdiskuterade fortsättning på serien. Jag skulle självklart inte kunna skriva om nya boken om jag inte läst åtminstone någon av böckerna som föregår den.

Så här är jag nu, sist på bollen. Tio år har alltså gått och det märks, framför allt när det gäller vissa tekniska detaljer. Än så länge har jag bara läst 60 sidor och när det står att Mikael Blomkvist knappar in <www.google.com> på datorn känns det lite onödigt styltigt. Nu är verbet googla vedertaget och ingen säger www längre. Och julklapp till dottern bestående av en ipod, … en mp3-spelare inte nämnvärt större än en tändsticksask men som kunde rymma hela Pernillas skivsamling … Det där med ipod verkar otroligt gammalt.

tattoo

Bilden lånad av imdb.com

Eftersom jag har sett både svensk och amerikansk filmatisering behöver jag givetvis inte skapa egna bilder av Blomkvist, Salander och de andra. Fast när jag läser om Mikael Blomkvist ser han varken ut som Michael Nyqvist eller Daniel Craig. Faktum är att han  har varken har ansikte eller kropp än. Lisbeth Salander ser däremot ut exakt som i den amerikanska filmversionen. Rooney Mara VAR Lisbeth Salander, det inser jag när jag nu äntligen läser boken. Blomkvists älskarinna Erika Berger är en avbild av Lena Endre, precis som i den svenska versionen, medan Henrik Vanger har lånat drag av Christopher Plummer.

Boken är otroligt lättläst, nästan som en Enid Blyton-deckare. Fast jag har inte kommit så långt än, den kanske blir mer komplicerad. Eller också var det just den där lättillgängligheten som gjorde den som populär. Jag är övertygad om att jag också kommer att tycka att den var värd att läsa. Lite spänd är jag faktiskt över vad David Lagercrantz kan åstadkomma. Både Blomkvist och Salander är karikatyrer så de bör vara lätta att kopiera. Men den stora frågan är kanske om det verkligen behövs ytterligare en bok i serien.

Vi får väl se.

Fionnuala Kearney: Du, jag och alla andra/recension

Postat av

kearney

Fionnuala Kearney: Du, jag och alla andra
Översättning: Annika Sundberg
Massolit förlag

Beth och Adam har varit gifta i tjugo år när Adam förstör allt genom att ha en affär med en yngre kvinna. Beth slänger ut honom och i stället för att försöka få henne tillbaka fortsätter han att träffa den nya kvinnan, trots att han inte alls är kär. Men de har ju så fantastiskt bra sex.

Ganska snart inser dock Adam att gräset inte är grönare på andra sidan staketet. Men då är det för sent. Eller? Beth har samlat ihop spillrorna av det liv som inte blev vad hon hade tänkt sig, hon är på väg att slå igenom i Hollywood som låtskrivare och så småningom kanske hon även kommer att våga träffa andra män.

Och ändå – är hon verkligen färdig med Adam? Är det inte honom och det liv hon hade med honom som hon egentligen vill ha?

Hemligheter och lögner är tacksamt att bygga romanintriger på och här uppdagas de bit för bit på ett sätt som inte är helt väntat.

Du, jag och alla andra är Fionnuala Kearneys debutroman. Den är läsvärd, främst för att den speglar historien ur både Adams och Beths perspektiv och därmed inte tar ställning för någon. Vartannat kapitel berättas av Beth, vartannat av Adam. Det finns också en del att känna igen sig i. Som det här med ”den inre sabotören”, den som lite föraktfullt talar om för dig att du är helt fel ute, att du absolut inte klarar av det där, att du helt enkelt ska hålla dig på mattan. En kusin till Jante, kanske. Beth blir av sin terapeut beordrad att ge den inre sabotören ett namn, och se till att besegra den.

Stundtals är romanen rolig, stundtals är den nästan smärtsam; den är målad i blandade nyanser med stråk av svärta, även om grundtonen trots allt drar åt rosa.

Ann Leary – Livet enligt Hildy Good/recension

Postat av

leary

Ann Leary: Livet enligt Hildy Good
Översättning: Yvonne Hjelm
Massolit förlag

Hildy Good är en kvinna i 60-årsåldern som bor i samma småstad i New England som hon alltid har bott. Hon är regionens stjärnmäklare, eller har i alla fall varit, men i takt med att hennes alkoholkonsumtion ökar dalar stjärnan. Efter att döttrarna tvingat in henne på behandlingshem håller hon sig nykter. Åtminstone när hon är bland andra människor. I hemlighet dricker hon vin om kvällarna. Bara ett glas. Eller två. Eller tre. Synd, förresten, att låta det finnas en slatt kvar i flaskan – vinet kan bli dåligt.

I ett av husen hon säljer flyttar en oerhört rik man och hans unga vackra hustru in. Rebecca och Hildy finner varandra men vänskapen är inte okomplicerad. Som så ofta är det en man inblandad. Eller två, för Hildy har ett förflutet med stadens sopgubbe, och deras vägar korsas ständigt.

Ann Learys Livet enligt Hildy Good är en underhållande roman, eventuellt möjlig att sortera in i feelgood-facket (om det ska vara nödvändigt att placera boken i något fack) men utan det alltför sötsliskiga som ofta förknippas med genren.

Trots att Hildy på något plan är medveten om sina alkoholproblem anser hon att hon blir en bättre, trevligare och gladare människa efter några glas, och om hon inte skadar någon annan med sitt drickande är det väl inget som andra behöver lägga sig i.

Den lögnen håller henne berusad länge och det som är befriande är att författaren inte gör Hildy till ett offer eller till någon som man vill anklaga.

Eftersom romanen är skriven i jag-form kommer man nära Hildy. Den är dessutom skriven på ett sätt som ger illusionen av att man sitter i fåtöljen framför kaminen i Hildys hem och lyssnar när hon berättar om sitt liv. Hon gör små utvikningar, hon talar direkt till läsaren – skapar den typen av närvaro. Det är bara i en scen som berättarperspektivet flyttas, och först i efterhand tänker jag på det, vilket gör att jag trots allt köper det.

Sämst är väl egentligen den svenska titeln. Originalet The Good House är fyndigt men svårt att försvenska. Ändå tror jag att det hade varit bättre att behålla det framför den meningslösa svenska varianten som dessutom använts förut i ett otal varianter.