Mo Hayder: Fågelmannen/Behandlingen – recension

mohayder1 mohayder2

Mo Hayder – Fågelmannen
Översättning: Peter Lindforss
Behandlingen
Översättning: Anders Bellis
Modernista

Redan på omslaget till Mo Hayders debutroman duggar varningarna tätt. ”Fågelmannen kommer att skrämma livet ur dig”, konstaterar tidningen Elle. ”När upplösningen ageras ut framför ögonen på en gör den ackumulerade effekten att det blir svårt att andas”, fyller The Washington Post i. Och The Guardian konstaterar att Mo Hayder är ”en författare som står i kontakt med sin mörka sida”.

Det är bara att hålla med. En morgon kallas unge kommissarie Jack Caffery till en brottsplats i sydöstra London där fem sargade kvinnokroppar påträffats. Samtliga har en liten fågel insydd i bröstet. Det visar sig snart att teamet har med en sexualsadistisk seriemördare, tillika nekrofil, att göra.

Få förövare i deckargenren gör mig så trött som seriemördare. Jag tror att det har varit så ända sedan jag såg den hyllade filmen ”Seven” och inte tyckte att den var speciellt bra. Men det finns givetvis författare som klarar av att ge liv och psykologiskt djup åt dem. Mo Hayder är bra, första halvan av boken är, om än våldsam och äcklig, ändå klart läsvärd. Framför allt lyckas hon göra sin kommissarie intressant. Han är tillsammans med en kvinna som han inte älskar, han är uppslukad av att få veta vad som hände med hans lillebror som försvann när han var barn och aldrig påträffats. Jack Caffery är övertygad om att det är grannen som är skyldig. Därför har han bott kvar i föräldrahemmet, därför har han ett helt rum fyllt av handlingar om fallet och därför ägnar han en stor del av sin tid med att spionera på den förhatlige grannen, som hånar honom på olika sätt.

Det är andra halvan i boken som gör det hela problematiskt, och sista tredjedelen spårar den ur totalt och förvandlas till en så kallad splatterfilm, men utan den i sammanhanget nödvändiga humorn.

Andra delen i serien om Jack Caffery heter Behandlingen. Den kom i svensk översättning redan 2003 under titeln Trädens tystnad och finns nu i ny kostym och med annan titel. Den är inte fullt lika blodig som den första men minst lika äcklig. Seriemördare och nekrofiler i förra boken, pedofiler i denna. Jack Caffery blir personligen involverad när en pojke försvinner och resten av familjen påträffas bunden och svårt medtagen. Fallet påminner allt för mycket om det som hände hans egen bror för många år sedan och han kan inte förhålla sig neutral och professionell. Han kan inte heller släppa tankarna på att få veta vart brodern tog vägen, och till slut får han upp ett spår som leder rakt in i mörkret.

Mo Hayder må vara hyllad och skriva bra men jag mår mest illa av att läsa hennes böcker. Jag trodde länge att jag var intresserad av Jack Caffery och därför kunde bortse från omständigheterna kring resten, men lyckligtvis har jag även tappat intresset för honom. I och med att Mo Hayder tagit steget in i de allra mörkaste skrymslena av det mänskliga psyket finns ingen väg tillbaka. Och det är bara att inse att jag inte är villig att följa henne dit. Åttahundra sidors helvetesvandring får vara nog.

 

Patricia Cornwell – Grön död/recension

cornwell

Patricia Cornwell: Grön död
Översättning: Nils Larsson
Norstedts

Rovdjuret var den senaste boken jag läste i serien om rättsläkaren Kay Scarpetta. Redan då var jag trött på henne eftersom alla världens vidriga mördare verkade rikta in sig just på henne (och möjligen systerdottern Lucy). Och när jag nu, tillfälligt, återvänder i och med nya boken Grön död, har inte mycket hänt på just den fronten.

Och inte heller på så många andra håll. Det kändes inte som om jag varit frånvarande i nästan tio år och fem böcker. Det var mer som om jag varit i köket och bryggt en kopp te. Kay Scarpetta är sig exakt lik. Hon jobbar för mycket, sover för lite, lagar italiensk mat, väcker beundran hos mycket yngre män och oroar sig för att hon inte är trettio år längre. Hennes utredare Pete Marino är sig också lik. I Grön död är han inte med så mycket, av skäl som inte ska avslöjas här, men hans hälsotillstånd var oroande redan för fem böcker sedan, och det är exakt samma envisa tuggande när han och Scarpetta är på väg till eller ifrån en brottsplats som jag läste om senast. Samma sak med Lucy och Benton. Tiden har gått men ingenting har hänt.

Tre fall står i fokus här: en kvinna försvinner spårlöst från en dinosaurieutgrävning, en kvinna hittas fastsurrad i en fender och ett sänke (ihop med en stackars havssköldpadda som trasslat in sig i alltsammans) och en kvinna misstänks mördad men ingen kropp påträffas.

Det tar nästan två hundra sidor innan det blir spännande, vilket förvånar mig. Patricia Cornwell är trots allt skicklig på att bygga intriger men här har hon svårt att fånga mitt intresse på allvar. Hon undervisar för mycket och ibland är det som om hon inte vågar lita på läsaren utan måste förklara dialogen med onödiga kommentarer.

När jag i förra veckan läste Det brinnande rummet, den senaste Harry Bosch-boken av Michael Connelly, kände jag direkt att jag vill återuppta bekantskapen och läsa de böcker jag senaste åren har hoppat över. Så känner jag tyvärr inte med Patricia Cornwells serie om Kay Scarpetta.

Michael Connelly – Det brinnande rummet/recension

connelly

Michael Connelly: Det brinnande rummet
Översättning: Patrik Hammarsten
Norstedts

För ganska många år sedan fick jag plötsligt och oväntat nog av Michael Connelly. Det var när jag kommit en liten bit in i Månskugga, en av de böcker som inte handlar om Harry Bosch. Jag tyckte inte att den var dålig, men från en sida till en annan tappade jag intresset, slog ihop boken och gick vidare. I vår bestämde jag mig för att återuppta kontakten och läsa den senaste Boschdeckaren, Det brinnande huset.

Sedan några år tillbaka jobbar Bosch med gamla fall, så kallade cold cases. Han har fått en ny partner, en ung kvinna som heter Lucia Soto och som han har stora förväntningar på. Han tänker lära henne allt han kan innan han går i pension. I värsta fall är det inte mer än ett år dit, något Bosch inte alls ser fram emot.

Fallet som Bosch och Soto får hand om visar sig vara både större och mer komplicerat än vad någon räknat med. När en man dör tio år efter att en förlupen kula trängt in i honom finns i princip ingenting att gå på. Ingen greps för mordförsöket, det var knappt ens någon som förhördes och kulan som var omöjlig att plocka ut medan mannen levde är inte till någon nytta om inte vapnet kan hittas.

Samtidigt upptäcker Bosch att Soto i smyg undersöker ett annat gammalt fall som det visar sig att hon har ett personligt intresse i.

Att träffa Harry Bosch igen efter alla dessa år var angenämt. Jag har saknat honom och jag har missat en del sedan senast och känner att jag måste uppdatera mig. Det jag uppskattar mest är att tiden inte har stått stilla för Bosch. Precis som de flesta andra människor har han åldrats.

En annan före detta favorit som jag också återvänt till i vår är Kay Scarpetta, Patricia Cornwells minst sagt framgångsrika rättsmedicinare. Det jag direkt slogs av när jag började läsa Grön död var att ingenting har hänt under de år Scarpetta och jag varit åtskilda. Pete Marino är fortfarande röd i ansiktet och svartsjuk på Benton, Lucy är otroligt vältränad och svåråtkomlig och Scarpetta har haft ålderskomplex i tjugo år utan att egentligen bli äldre. Mer om Grön död kommer i recensionen 4 maj.