Paula Hawkins – Kvinnan på tåget/recension

Paula Hawkins: Kvinnan på tåget
Översättning: Jessica Hallén
Massolit Förlag

hawkins

Rachel tar tåget till London vid samma tid varje morgon. På ett ställe stannar tåget nästan dagligen på grund av signalfel. Det ger Rachel en chans att studera husen längs spåren. Hon har själv bott i ett av dem, tillsammans med sin man. Sedan träffade han en annan kvinna och kastade ut Rachel.

Nu koncentrerar hon sig på ett annat hus. Där bor två människor, Jess och Jason. Det är så hon kallar dem när hon fantiserar ihop ett liv åt dem. De har det bra ihop, lever ett perfekt liv – så som hon själv gjorde innan hon blev sviken.

En dag ser Rachel Jess kyssa en man som inte är Jason. Det rubbar allt, krossar den bild hon byggt upp. Ett par dagar senare vaknar Rachel bakfull och med synliga spår av att ha blivit attackerad, men med svåra minnesluckor. Jess är försvunnen och Rachel tror att hon har information om vad som har hänt henne. Problemet är bara att plocka fram det ur hennes hjärna. Och att få polisen att tro på henne.

Kvinnan på tåget är Paula Hawkins skönlitterära debut som thrillerförfattare. Den har jämförts med Gone girl, vilket lär vara ett gott betyg. Jag vet inte: jag tröttnade på Gone girl efter 250 sidor och har lagt den i högen av böcker som troligen aldrig kommer att bli utlästa.

Det som möjligen kan motivera jämförelsen med Gillian Flynns succébok är att ingenting egentligen är vad det ser ut att vara. I Kvinnan på tåget manipuleras läsaren hela tiden. Vi får en liten ledtråd, vänder och vrider på den och tycker att vi vet hur den ska passa in. Sedan händer något som gör att allt förskjuts och bilden blir en annan.

Händelseförloppet skildras ur tre personers perspektiv: Rachels, Annas (exmannens nya hustru) och Megans (som Jess egentligen heter). Alla kapitel är uppbyggda på samma sätt: ett datum och en angivelse om det är morgon, eftermiddag eller kväll. Inom de strikta ramarna driver författaren skickligt berättelsen framåt mot det oundvikliga slutet.

Det jag uppskattar mest med boken är att karaktärerna är flerdimensionella. Rachel är alkoholist och hennes fyllor och spyor och svikna löften är skildrade med en uppriktighet som gör att jag nästan mår fysiskt illa. Hennes man bedrog henne men hon är sannerligen inte ett oskyldigt offer. Hon trakasserar dagligen hans nya familj och har till och med vid ett tillfälle tagit sig in i deras hus och fört bort deras barn.

Tänk så lätt det hade varit att skapa en gestalt som inte väckt de blandade känslor Rachel väcker, utan någon som jag reservationslöst tyckt om. Och tänk så ointressant den gestalten kunnat bli då.

En enda sak vill jag anmärka på: överanvändningen av ”ett styng av”. Det förekommer minst fyra gånger i olika sammanhang och det är i alla fall tre gånger för mycket. Men i övrigt är Kvinnan på tåget en bok jag kommer att minnas länge.

 

Mikaela Bley – Lycke/recension

Mikaela Bley: Lycke
Lind & co

lycke

Mikaela Bley ska bli Sveriges nästa stjärna på kriminalförfattarhimlen. Jag vet inte vem som har bestämt det men uppenbarligen är hennes debutroman Lycke uppmärksammad redan från början. Och det är väl så en lysande karriär ska inledas.

Författaren har tidigare arbetat som inköpare på TV4 men satsar nu helhjärtat på skrivandet. Att hon har en bakgrund på tv gör valet av huvudperson självklart. Möt Ellen Tamm, kriminalreporter med döden i ständigt sällskap. Bortsett från olika bakgrund och familjeförhållande finner jag många likheter mellan Ellen Tamm och min namne, journalisten Annika Bengtzon i Liza Marklunds böcker. Båda är halstarriga och vägrar ta order, båda kör huvudet i väggen gång på gång utan att förstå det och båda är så omöjliga som personer att jag skulle springa all världens väg om jag hade oturen att stöta på dem utanför bokpärmarna.

Lycke är en åttaårig flicka som försvinner spårlöst från Kungliga Tennishallen i Stockholm. Hennes föräldrar är skilda, pappan är dessutom omgift med en svartsjuk kvinna som vägrar släppa in Lycke i den nya lyckliga familjen. Mamman har å sin sida svårt att släppa ut sin före detta man ur sitt liv och ingen av dem verkar se hur illa Lycke far av att inte få ta plats.

Ellen Tamm får av sin chef och före detta pojkvän i uppdrag att göra bra nyhet av försvinnandet. Hon blir besatt av att försöka hitta Lycke, och vägrar inse att hon borde släppa fallet när det blir personligt och hon riskerar bränna sig ordentligt. Demonerna som skymtar i bakgrunden blir allt tydligare och trots ihärdiga försök går det inte att dränka dem i vinmissbruk.

Brott mot barn är det värsta som finns och det brukar vara näst intill outhärdligt att läsa om det, även i fiktionens form. Men jag har märkligt svårt att bli engagerad i den här historien. Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske sättet som det berättas på. Perspektiven flyttas hela tiden, åtminstone inledningsvis, mellan Ellen, Lyckes mamma, styvmamman och Mona, kvinnan som anställts för att ta hand om Lycke. Att byta berättarperspektiv brukar vara ett bra sätt att gå driv i texten men här blir det precis tvärtom. Alla inblandade beter sig underligt utan att läsaren får veta varför. När Ellen betalar flera tusen kronor kontant för en kopp kaffe undrar jag om jag har läst fel och det tar mer än halva boken innan jag får förklaringen. Och då har jag för länge sedan tappat intresset för frågan.

Boken tar sig efter 200 sidor och till slut har jag nästan glömt irritationen jag kände under den första halvan av boken. Men jag är tveksam till att vilja läsa mer om Ellen Tamm. Hon är helt enkelt inte tillräckligt intressant.

Gustafsson & Kant – Singöspionen/recension

Gustafsson&Kant: Singöspionen
Bokfabriken

singöspionenMed Singöspionen inleder Anders Gustafsson och Johan Kant en ny svensk deckarserie. Precis som åtminstone ett par andra författare har de förlagt spelplanen till en ö i den svenska skärgården, och med den följer den där myskänslan som uppstår när vågor bryter mot stenhällar och husen fylls av semesterfirare.

Huvudperson i första boken (och med största sannolikhet även i de kommande eftersom slutet i första boken är början på nästa) är kriminalinspektör Solbritt Andersson. Hon är 62 år och gift med Rune, som nyligen gått i pension. Han har blivit intresserad av att laga mat och baka, vilket är bekvämt eftersom Solbritt har sitt arbete som hobby. När de kommer till sitt nyligen inköpta sommarhus på Singö blir de av en granne uppdaterade på det mord som skedde på Singöbasen några dagar efter mordet på Olof Palme 1986.

Mordet på basen har aldrig klarats upp även om en gärningsman pekats ut. Men vart tog mördaren vägen? Solbritt blir nyfiken och börjar forska i fallet, till maken Runes stora förtret. Men det är inte enbart han som blir sur. Solbritt tycks väcka en slumrande björn och snart sker nya otäcka händelser på den nerlagda och plomberade Singöbasen.

Romanen är småtrevlig och har, åtminstone bitvis, ett bra driv. Men jag hade gärna sett en strängare redaktör som gjort författarduon uppmärksam på en del brister i språket. Det är syftningsfel, det är lite stolpiga formuleringar här och där, väldigt mycket onödiga förstärkningsord (typ ganska hungrig, lite exalterad och så vidare). Romangestalterna lämnar inga nämnvärda spår i mitt minne, de känns skapade enligt en standardmall och trots att idyllen krackelerar en aning är det mesta rätt snällt och välkammat (inte ens barnbarnet Isabelles lilla antydan till tonårsrevolt blir speciellt långvarig). Fast en fundering jag har är hur Solbritt, som arbetat länge som polis, fortfarande kan vara så intresserad av att jaga bovar att hon hellre väljer det än att ha semester ihop med man och barnbarn. Hon är inte bara lite exalterad utan väldigt upphetsad över det som hände på Singö för trettio år sedan. Hon är raka motsatsen till de trötta desillusionerade poliser som dricker för mycket, förstör sina förhållanden och bråkar med sina chefer.

På det sättet har Gustafsson och Kant skapat en ovanlig polis.