Kategoriarkiv: Recensioner

Alan Bradley – Mord är ingen barnlek/recension

Postat av

ingenbarnlekAlan Bradley: Mord är ingen barnlek Översättning: Ylva Stålmarck Lind&co

Flavia de Luca är huvudperson i Alan Bradleys deckarserie, som utspelar sig på den engelska landsbygden i början av 1950-talet. Hon är elva år och bor i en nergången herrgård tillsammans med sin världsfrånvände far och två äldre systrar.

Flavia har två stora intressen i livet: att hämnas på sina systrar (som inte alltid är så snälla mot henne), samt att ägna så mycket tid som möjligt i det kemilaboratorium som hon ärvt efter en släkting. Ofta sammanfaller dessa båda sysselsättningar, när hon blandar mer eller mindre illaluktande giftblandningar att preparera såväl smink som choklad med. Nyfikenheten, en av hennes främsta egenskaper, gör att hon då och då snubblar över onda handlingar som exempelvis mord.

I Den bittra pajens sötma påträffades en död man utanför herrgårdens växthus och den synnerligen brådmogna Flavia såg som sin uppgift att ta reda på vem som bragt mannen om livet och varför. Mord är ingen barnlek heter andra delen i serien, som enligt uppgift kommer att bestå av sju fristående berättelser.

En berömd dockteater kommer till byn och Flavia lyckas bli vän med både den rikskände Rubert Porson och hans assistent Nialla. Inför ett framträdande med Jack och bönstjälken i byns kyrka får Flavia en förevisning av dockteatern och tack vare det kan hon senare räkna ut hur det gått till när dockteatermästaren dör. Det som först ser ut att vara en olycka visar sig snart vara mord. Och därmed är lyckan gjord för Flavia som kan briljera med sin knivskarpa slutledningsförmåga.

Flavia har vissa likheter med Astrid Lindgrens mästerdetektiv Blomkvist, framför allt när det gäller kemiexperimenten. Men den gode Kalle är betydligt mindre påfrestande, kanske beroende på att han har vänner som plockar ner honom på jorden vid behov. På relativt kort tid har jag läst de båda första böckerna i serien om Flavia de Luca, och det är tveksamt om jag orkar igenom fler. De är trivsamma, de är underfundiga och underhållande, men alla mer eller mindre krystat formulerade lustigheter gör mig lite trött.

BBC kommer att göra en tv-serie baserad på böckerna och den ser jag fram emot. Då kan jag fortsätta följa Flavia i lagom dos och utan putslustigheterna och de alltför många metaforerna.

Ann Cleeves – Dött vatten/recension

Postat av

anncleevesAnn Cleeves: Dött vatten
Översättning: Jan Järnebrand
Bonniers

Det är fem år sedan vi senast hörde något från Jimmy Perez, Ann Cleeves kriminalare på Shetlandsöarna. Han skulle gifta sig med sin älskade Fran, men det blev inte så. Boken Blå gryning slutade på det värsta tänkbara sättet och det var nog många som var både ledsna och arga när de läst klart: Shetlandskvartetten var fullbordad och det blev inte mer.

Ann Cleeves introducerade en ny huvudperson (Vera Stanhope) i en helt annan serie och Jimmy Perez lämnades vind för våg, någonstans i närheten av Lerwick.

Men så kom äntligen beskedet att författaren skrivit en ny roman med Perez i centrum, nummer ett i en ny kvartett. Dött vatten, heter boken.

Det är en direkt fortsättning på Blå gryning. Det har gått ett halvår och Jimmy Perez är fortfarande deltidssjukskriven. Frågan är om han någonsin återhämtar sig från den förfärliga händelsen och kan komma tillbaka som den skarpsynte kriminalare han var.

När en journalist hittas mördad i en båt i en marina kallas kommissarie Willow Reeves in från en ö i Yttre Hebriderna för att leda utredningen. Det är hennes första mordutredning och hon är ytterst angelägen om att göra ett gott intryck och lösa fallet. Men Perez, som trots allt är den som sitter på både erfarenhet och lokalkännedom, engagerar sig också, om än lite motvilligt.

SVT har nyligen visat åtta avsnitt av en serie som heter Shetland och som på ytan har vissa likheter med Ann Cleeves romaner. De påstås vara baserade på dessa och två av avsnitten byggde, mycket löst, på just Dött vatten. Miljön i tv-serien är fantastisk, musiken i vinjetten är så där sorgmodig som den ska vara i just den miljön och … tja, det är väl inte så mycket mer. Men böckerna – det är en helt annan sak med böckerna. Bara några få sidor in i boken minns jag varför jag blev så oerhört förtjust i Shetlandskvartetten och gärna skulle läsa om den om tiden fanns.

Det är fortfarande njutbar läsning och jag längtar efter nästa bok i serien. Men. Precis som i väldigt många andra deckare rasar allt förtroendekapital när slutet rullas upp. Varför kan inte deckarförfattare få ihop ett slut som går att tro på?

Den frågan ska jag grubbla på tills Jimmy Perez tar itu med nästa fall.

Viveca Sten – I maktens skugga/recension

Postat av

Viveca Sten – I maktens skugga (Forum)

När Viveca Sten lanserade sina Sandhamnsdeckare var planen att det sku9137141872lle bli tre eller fyra stycken. Jag frågade vid något tillfälle författaren varför hon fortsatte skriva fler i serien och fick svaret att hon tyckte att det var så roligt. Framgångarna och påtryckningar från förlaget lär säkert också ha spelat en roll.

Den sjunde och senaste, I maktens skugga, fanns med på årets bokrea och nu har jag läst den. I efterordet skriver Viveca Sten att detta var boken som inte ville bli skriven. Det märks tyvärr. Den är betydligt segare än övriga och det var svårt att uppbåda intresse att läsa ut den.

Hundra sidor in i boken har ingenting hänt. Det dröjer två hundra sidor till innan det blir det minsta spännande. Och däremellan går polisen Thomas Andreasson omkring och vantrivs, samtidigt som han får ett jobberbjudande som han inte besvarar förrän boken är slut.

Nora Linde och sambon Jonas har fått en dotter sedan senast, så på deras himmel syns inga moln. Men för Sandhamnsborna är det nya skrytbygget på Fyrudden ett populärt samtalsämne och irritationsmoment. Det blir Carsten Johnsson och hans familj varse när de kommer till ön för att ta huset i besittning.

Carsten är riskkapitalist och oerhört rik. Men den senaste affären, i Ryssland, ser ut att gå upp i rök och med tanke på att han tagit gigantiska lån för skrytbygget kommer han att vara förlorad om ryssarna fortsätter bråka.

Däremot räknar han med att kunna blidka Sandhamnsborna genom en inflyttningsfest. Men morgonen efter fsten har gästhuset brunnit och spåren av en människa påträffats. Branden är anlagd, frågan är bara av vem?

Viveca Sten har en stor och trogen läsarskara så det är nog ingen fara för hennes popularitet att lämna ifrån sig den här oinspirerade boken. Men för min del får det vara nog nu. Inte ens en svensk mysdeckare får vara hur tråkig som helst.