Att bli recenserad – eller inte

Det här med recensioner, det är inte lätt. Det finns författare som vägrar att läsa recensioner av egna böcker, och det finns författare som besinningslöst googlar i jakten på ALLT som skrivs om ens böcker.

En recension kan lyfta eller sänka en bok. Fast kanske inte så mycket som vi tror, och kanske inte heller så mycket just på litteraturområdet som inom exempelvis teater. I PO Enquists Ett annat liv berättar författaren om Broadwayuppsättningen av Tribadernas natt och om hur föreställningen tvärdog natten efter premiären när den viktigaste recensenten skrev negativt. Det är både fascinerande och skrämmande att en enda person kan hålla den makten i sin hand.

hallandsposten_rec

För en i princip helt okänd författare finns det andra problem än att bli dissad av en inflytelserik kritiker. Det är att bli recenserad överhuvudtaget. Sorgbägare fick en fin recension i Hallandsposten/Hallands Nyheter (två olika tidningar men samma recension, så ser det ut överallt i medie-Sverige nu för tiden) men i övrigt har det varit skralt med tidningsrecensioner. Det kan bero på ointresse från kulturredaktionerna men även på att jag inte skickat boken till några kulturredaktioner. Åtminstone inte till dagstidningar. Och inte till bloggare heller, för den delen. Ändå har jag fått ett par omdömen, skrivna av Monika Häägg och Birgitta Fernström. För det är jag både tacksam och väldigt glad.

I dag fick jag recension från BTJ. Det är inte alla förunnat eftersom BTJ har blivit allt mer restriktiva i sitt urval. Jag skickade med ett kort utdrag ur recensionen i Hallandsposten, vilket kan ha påverkat.

Det positiva med att få ett omdöme av BTJ är att man kommer med i det häfte som skickas ut till biblioteken och ligger till grund för deras beställningar. Om man inte finns med i häftet är det inte givet att biblioteken någonsin får veta att boken finns.

Det är inte tillåtet att citera hela recensionen, något som BTJ nogsamt påpekar. Varför vet jag inte. Därför blir det bara några ord ur Mia Sätterlunds omdöme av Sorgbägare: Det är  en berättelse som griper tag och som man vill följa till slutet.

 

Ann Cleeves – Glasverandan/recension

20140727-142019-51619125.jpg
Ann Cleeves: Glasverandan Översättning: Jan Järnebrand (Bonnierpocket)

Det är närmare trettio grader varmt, jag har fönstren öppna och åskmullret låter som hämtat ur en teaterpjäs. Med stenar som rullar i en trävagga, för att åstadkomma effektivt stämningsljud.

Jag har precis läst ut Ann Cleeves tredje roman i serien om kommissarie Vera Stanhope, Glasverandan. Jag gillar Stanhope, även om hon ibland – faktiskt ganska ofta – går över gränsen till det korrekta och passande. Den här boken inleds med att hennes granne tagit sig in i hennes hus och väntar på henne när hon kommer hem på kvällen. Hans sambo har försvunnit och han vill ha Veras hjälp att hitta henne. Det visar sig att sambon är på skrivarkurs tillsammans med några andra blivande författare.

Det inträffar ett mord, sedan ett till och Stanhope och hennes team står handfallna inför det som sker och vet inte i vilken riktning de ska söka den skyldige. Det verkar som om mördaren leker med dem och arrangerar morden efter scener i författarnas böcker.

Jag hade stor behållning av boken, samtidigt som jag konstaterar att det förekommer inslag och formuleringar som inte skulle godkänts om inte författaren varit känd och haft gott rykte. Som exempelvis att människor vaknar med ett ryck (förbjudet enligt många skrivcoacher) eller är nära att gripas av panik i tid och otid.

Man skulle kunna ursäkta det med att det är en deckare, och den genren läser man för sitt innehålls skull. Det kanske är sant, men för egen del gillar jag när författaren även har varit omsorgsfull med sitt språk och inte enbart i intrigbygget.

Laura Popa: Rekviem för en romantiker/recension

919804558XLaura Popa: Rekviem för en romantiker (Adagio förlag)

Laura Popa bor i Göteborg och är verksam som författare och konstnär. Hon kommer ursprungligen från Rumänien, och det är också där en stor del av romanen Rekviem för en romantiker utspelar sig. Berättarjaget, Bianca, växer upp med mamma, pappa och en yngre syster, men familjen splittras snart och det som skulle kunna vara en idyll blir något helt annat.

Efter avslutad skolgång flyttar Bianca till Köpenhamn och får jobb som barnflicka. En tid senare bryter hon upp, lämnar Danmark och söker sig till Stockholm. Inte heller här finner hon sin plats på jorden. Barndomens upplevelser har satt sina spår och gör henne rotlös. Hon tillbringar ett år i Italien och återvänder därefter till Sverige.

Musik är det som gör henne hel och hon omfamnar den med både kropp och själ och ger sig hän när hon får möjlighet att köpa ett eget piano. Men det verkar som om allting tas ifrån henne och hon får hitta andra vägar.

Laura Popa har ett poetiskt språk, vilket märks tydligast i de drömsekvenser som förekommer i romanen. Att författaren både skriver lyrik och barnböcker märks tydligt här, i språket men också hur hon kommer allra närmast läsaren i barndomsskildringen. När berättarjaget blir äldre blir också distansen större och en del viktiga partier skyndas förbi onödigt fort. Det går några år på bara ett par rader, och mycket av gestaltningen får ge vika för ett närmast skissartat berättande. En annan sak jag tänker på när jag läser är att författaren bygger upp förväntningar när Bianca träffar människor, men sedan inte följer upp dem utan skyndar vidare till något annat. Som läsare känner jag mig snopen och övergiven. Vad hände med den där mannen som Bianca träffade vid en cykeltur i Norrköping? Hur gick det med musikerna hon mötte, med mannen som hennes mamma träffade när hon kom till Sverige, och som först varit Biancas vän?

Eller var alltsammans en dröm?

Kärlek är människans ursprung och essens, skriver författaren. I Rekviem för en romantiker snuddar hon vid kärleken. Men jag hade velat ha mer.

Ändå är det alltid spännande att läsa böcker från andra kulturer än de nordiska, så jag är glad att jag fick möjlighet att möta Bianca i det Rumänien som fanns när hon var barn.