Kategoriarkiv: Tv-titt

House of Cards – tv-titt

Postat av

En av mina favoritserier i teve genom alla tider är The West Wing, eller Vita huset som den heter på svenska. Jag har samtliga sju säsonger på dvd och har tittat igenom alla drygt 150 avsnitten mer än en gång. Det är åtskilliga timmar och jag blir nästan rädd för mig själv när jag tänker på det.

MV5BMTY1NDcwMDcxN15BMl5BanBnXkFtZTgwMDI1NTQzNDE@._V1_SY317_CR0,0,214,317_AL_Ändå får jag lust att göra det igen. Speciellt efter att ha kommit fyra avsnitt in i tredje säsongen av House of Cards, Netflix succéserie. Den utspelar sig, som de flesta säkert känner till, också i och runt Vita huset. Kevin Spacey spelar den fullständigt omoraliske och maktfullkomlige Frank (Francis, som hustrun Claire kallar honom) Underwood som äntligen nått målet – att bli USA:s president.

I den första säsongen kunde jag inte låta bli att hålla på honom, trots att han var skurken. Men i den andra säsongen, som allmänt anses vara mycket sämre, började jag tycka att det nog var dags för Frank att ge upp och ägna sig åt något annat än politik. I stället lyckades han få den sittande presidenten avsatt och, som vice president, ta hans plats.

Nu kämpar hanMV5BMTMzMzY0MTQ3NF5BMl5BanBnXkFtZTcwODU4OTAzMQ@@._V1_SY317_CR10,0,214,317_AL_ med näbbar och klor och alla medel för att få sitta kvar. Ingen gillar honom och snaran dras åt från flera håll. Jag längtar efter staben kring Jed Bartlet i The West Wing och den smarta dialogen i serien, moralen som ibland blev på gränsen till vad man kunde uthärda och den stillsamma humorn.

Samtidigt måste jag givetvis få veta hur det ska gå för Frank och Claire (Robin Wright), som är precis lika maktfullkomlig som sin man och har manövrerat sig till en maktposition även hon. Det är en otroligt bra serie, med suveräna skådespelarinsatser, och jag misstänker att den ligger närmare sanningen än vad The West Wing gjorde. Åtminstone när det kommer till moralen och maktspelet. Fast det är ingen tvekan om vem jag skulle rösta på om jag fick chansen.

Gatsby nu och då

Postat av

The great Gatsby, med Robert Redford och Mia Farrow i huvudrollerna, hade premiär 1974 och blev mest känd för kläderna och musiken. Jag såg den på bio i Malmö och köpte skivan.

gatsby2

Sedan gick nästan fyrtio år och Baz Luhrmann gjorde en nyinspelning av filmen, den här gången med Leonardo DiCaprio som Jay Gatsby, mannen som ägnar hela sitt vuxna liv åt att försöka vinna kvinnan som han älskade och aldrig kunde glömma.

Nyinspelningen släpptes för inte så länge sedan på Netflix och det var då jag bestämde mig för att titta på båda versionerna. Originalet ligger i HBO Nordics katalog.

Nu har jag gjort det. Kvoten för romantik och hopplös kärlek, egocentricitet och ytlighet är för stunden fylld. Om jag nu inte ska läsa boken också, när jag ändå håller på.

Som ögongodis är båda sevärda. Baz Luhrmanns filmer är alltid färgglada karameller med blankt papper och i den här filmen finns alla möjligheter till extravaganza.

Den fyrtio år gamla filmen är självklart mer nedtonad, långsammare, tjusigare och med softat filter som irriterar nästan lika mycket som de svettvåta ansiktena, som ska illustrera den heta sommaren.

Det går inte att skriva eller filma den här typen av kärlekshistorier längre. Tiden har för länge sedan sprungit ifrån den sortens romantik. Men det är vilsamt att då och då få sjunka in i en tid då det varken fanns mobiler eller facebook. Då kärleken var evig – åtminstone från den ena parten.

Nya Camp Molloy

Postat av
Bilden lånad av TV 4.

Bilden lånad av TV 4.

För drygt tio år sedan visade TV 4 en dokusåpa som hette Camp Molloy. Nu har den, på sätt och vis, återuppstått, i form av Det största äventyret. Camp Molloy utspelade sig i Australien, dit sjutton svenska äventyrare (de flesta inte kända för allmänheten sedan tidigare) forslades, för att de därefter skulle skickas ut i vildmarken och navigera rätt i den otillgängliga naturen. På själva campen, dit de återvände efter de olika utmaningarna, tvingades det förlorande laget rösta hem sin svagaste länk.

Jag vet inte varför jag minns serien, för medan den pågick konstaterade jag att den absolut inte var spännande. Men jag har saknat den, och när Det största äventyret började visas i TV 4 under lördagskvällen hade jag verkligen sett fram emot den. De allra flesta recensenter jämför den med Mästarnas mästare, SVT:s succéprogram, och det är inte så underligt eftersom nittio procent av deltagarna till Fyrans äventyrssåpa är hämtade från MM. Men den påminner mycket mer om Camp Molloy och när jag ser idrottsstjärnorna bli utsläppta någonstans i Mexiko med uppdraget att ta sig till civilisationen utan varesig kompass, mat eller dryck i bagaget, tar det inte lång tid innan jag kommer ihåg varför CM aldrig var spännande. Det är svårt att göra spännande tv av människor som är ute i naturen och vandrar, hur otillgänglig naturen än är. Precis som i CM består spänningen i nya äventyrsprogrammet av grafik i form av pilar, som visar var de bägge lagen befinner sig i förhållande till målet.

Peter Jidhe är programledare och med tanke på hans frisyr måste han ha vistats länge i vildmarken innan Fyran kom dit med deltagarna i Det största äventyret.