Under några veckor har jag tittat på samtliga avsnitt av den brittiska tv-serien Prime Suspect, med Helen Mirren som kriminalkommissarie Jane Tennison. När den gick på tv, från 1991 till 2006, var den nyskapande. En stark men sårbar kvinna i huvudrollen, skildrad på ett sätt som var ovanligt.
En del saker känns passé när jag nu ser om hela serien, men det är de där detaljerna som inte kan vara på något annat sätt. Bristen på mobiltelefoner, exempelvis. Och när de väl dök upp, storleken på dessa mobiler. Men allt det andra: det är fortfarande en otroligt bra skildring av svårigheter och triumfer i Jane Tennisons liv.
Under hela serien dricker hon för mycket, och i de två sista avsnitten har hon äntligen själv börjat inse det och sökt upp AA. Hon står inför sitt sista fall före pensionen, livrädd för vad som ska komma när hon går ut från polishuset för sista gången. Hon har inget annat liv än det hon haft som yrkeskvinna. Det är starkt, och Helen Mirren är bara så osannolikt bra.
Jag tänkte på Jane Tennison när jag såg serien The Fall, en brittisk tv-serie från 2013 i fem delar, där nya avsnitt spelas in i början av det här året. Gilliam Anderson gestaltar en kriminalkommissarie som i mångt och mycket är en uppdaterad version av Jane Tennison.
Den bästa avkoppling jag vet är att titta på några avsnitt av en bra tv-serie. Med hjälp av strömningstjänster som exempelvis Netflix går det att botanisera i både gammalt och nytt. När det är som bäst är det inte enbart avkoppling. Jag lär mig hur en bra historia kan berättas.
Det finns fortfarande en och annan som tycker att tv är för människor som inte har ett bättre liv än att sitta och stirra på en dumburk. Men de flesta andra begriper nog bättre än så.
