Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av Tom Rachmans roman De imperfekta, annat än att den skulle vara väldigt bra. Så hade alla som läst den sagt. Nu sitter jag här och konstaterar att det är en av de sorgligaste romaner jag kommit i kontakt med på bra länge.

Den beskriver en papperstidnings uppgång och fall. Samtidigt berättar den om olika människor som på ett eller annat sätt har anknytning till tidningen, antingen som anställda, chefer eller läsare.

För de allra flesta går det mesta åt helvete. De misslyckas på sina jobb, i sina relationer, att hålla liv i sina husdjur. En lovande flirt blir till något helt annat, det är förnedring och elände rakt igenom.

Är det roligt? Är det bra? ”En alldeles underbar liten bok” står det på omslaget, citerat från Expressen. ”Man skrattar och gråter. Det är så välfångat”, enligt Gokväll, SVT.

Jag jobbar själv i tidningsbranschen, kan känna igen mig i beskrivningen av en del karaktärer, men eftersom den utspelar sig i Rom är det en helt annan kultur, både utanför tidningsfabriken och innanför dess väggar.

Förbryllad. Och fascinerad. De imperfekta har verkligen hyllats. Ändå är det inte en bok jag skulle sätta i händerna på en läshungrig vän och säga ”den här måste du läsa”. Samtidigt är den skickligt skriven. Men nej, jag tycker inte om den.