Jag har svårt att se mina böcker som mina bebisar, jag tycker i grunden inte att det är speciellt märkvärdigt med en massa papper mellan pärmar, oavsett om det är jag som skrivit det eller någon annan. I alla fall är det inte märkvärdigt i jämförelse med ett barn, en människa. Det hindrar mig dock inte från att tycka lite synd om ”Glömskelunden”, som kom ut i pocketupplaga samtidigt som ”Kråkprinsessan”.
Jag skickade båda böckerna till Bibliotekstjänst, men det var bara ”Kråkprinsessan” som kom med i beställningslistan, från vilken de allra flesta beställningar från biblioteken görs. Därmed har ”Glömskelunden” halkat efter i försäljning, blivit bortglömd av biblioteken och hamnat i skamvrån. Varje gång jag ser att det görs en beställning av ”Kråkprinsessan” vill jag, å den andra bokens vägnar, ropa: ”Men jag då!?”
De båda böckerna är inte mina barn, men jag gillar dem ändå.