I dimma dold heter en kriminalroman av Vic Sunesson. Jag kom att tänka på den när jag tog fram cykeln för första gången på flera veckor och cyklade till en gul brevlåda för att skicka iväg två böcker.

Vägarna var i stort sett helt isfria och den mesta snön har smält bort, men i några köldhål hade rimfrosten ritat vita konturer på träd och buskar.

Det var värre än iskallt. Det var så kallt att huvudet värkte och jag fick stanna och ta på pannbandet, men jag skulle ha behövt en rejäl rånarluva för att hålla kölden från huden. När jag kom hem, och cykelturen tog allt som allt högst en kvart, frös jag om benen, rumpan och kinderna.

Det kändes som minst tio minusgrader men termometern visade på knappt en. Och vinden var på annan ort, så det gick inte att skylla på den.

Dimma. Allt ligger i dimma dolt i mina trakter. Och dimma kan vara kallare än is.

Strax innan jag cyklade iväg hade jag eldat i kaminen och till min fasa konstaterat att det var trettio grader varmt i vardagsrummet. När jag kom hem hade det sjunkit till mer behagliga tjugofem. En skön kontrast att kliva in i efter dimkylan utanför.

Nu sätter jag mig en stund med en ny bok som jag ska recensera. Det är Louise Pennys nya roman Den grymmaste månaden. Den lovar gott, med lite mer svärta än i de tidigare böckerna. Jag återkommer när jag har läst klart. Om jag hittar ut ur dimman, vill säga.