Jag är inte speciellt förtjust i teknik men oftast lyckas jag handskas hjälpligt med den, så man kan inte säga att jag är direkt rädd.

Däremot blir jag rädd när jag inser hur mycket viss teknik betyder för mig och hur knäckt jag blir när den lägger av.

Min mobil dog i förmiddags. Jag utgick från att batteriet var urladdat och satte den därför på laddning. Efter en halvtimme hämtade jag den. Fortfarande inget liv i den.

Jag flyttade den till en annan laddare. Ingen reaktion. En tredje laddare. Samma nedslående resultat. Därefter laddning via datorn. Aldrig har en mobil varit så stum och svart.

Nästa vecka ska jag till bokmässan och vara borta i fyra dagar. Fyra dagar utan mobil finns inte i min värld. Så lät det inte för ett år sedan. Det var ungefär då jag köpte min så kallade smartphone och sedan dess bär jag den med mig överallt. Före smartphonen kunde det går dagar utan att jag kollade mobilen.

En död smartphone är inte speciellt smart.

Jag kollade upp att det fanns garantitid kvar och jag hittade kvittot. Man skulle kunna tro att jag har full koll på mina papper eftersom det inte tog mer än en minut att hitta det, men då ska man veta att jag sprang omkring i en halvtimme tidigare i dag och letade efter en rulle omslagspapper. Och alla andra gånger jag förgäves letat efter papper och förbannar mig själv för att jag inte har ordning på någonting! Men ibland ska man alltså ha tur.

Tur var väl också att jag inte hann gå till butiken med min döda mobil. När jag i desperation tog upp den och visade den för mina lunchkompisar visade den plötsligt mycket svaga livstecken.

Så urladdad var den alltså att den inte vaknade ens av en halvtimmes laddtid. Och så uppjagad var jag att jag nästan började gråta när jag såg de svaga tecknen på liv.

Jag blir rädd när jag inser att jag är farligt kär i min mobil. Borde nog göra slut men jag förmår inte.