Mina bokplaner sträcker sig fram till nästa vår. Då kommer fjärde romanen, i en löst sammansatt serie, ut. Sedan vet jag inte mer. Kanske ger jag ut Snökupan i pocket? Kanske samlar jag ihop de noveller jag skrivit genom åren och gör något av dem? Kanske vågar jag ta steget att ge ut andra författares manus?
Jag vet inte. Det fanns en tid då jag hade uppslag och idéer till minst tio romaner. Så är det inte längre. Jag har visserligen en vag idé om en ny roman, men den är just vag. Och kanske helt omöjlig att skriva. Men jag tassar runt den, tittar på den, vänder och vrider och låter den skölja genom mig utan att ta den riktigt på allvar.
När jag åt lunch kom första meningen farande genom luften. Jag hämtade ipaden, öppnade appen Evernote och skrev ner den. Drömmen förde henne alltid till samma plats.
Så gjorde jag en anteckning: Miljöbeskrivning. Ljungheden, de döda träden, det grå huset. Stoppa där, resten kommer senare.
En del författare säger att man alltid ska stryka första meningen. Oftast har jag ingen given första mening, jag brukar skriva om inledningen gång på gång på gång på … I slutversionen av Kråkprinsessan fick jag tag i de första meningarna och visste direkt att jag hade något att jobba utifrån.
Hur det blir med Drömmen förde henne alltid till samma plats vet jag inte. Men jag tänker vänta ett tag innan jag stryker den. Det vore ju bra om det fanns n å g o n t i n g mer än en mening.
Stryk den inte – den lovar att fortsättningen blir spännande, vad som helst kan hända! Ta det lugnt, du har varit så himla produktiv, stanna lite nu och vila i allt det du gjort (och gör) – tack för att du delar med dig!
Jag ser faktiskt fram emot att komma igenom och förbi den här produktiva tiden och få ta det lugnt. Samtidigt vet jag att jag blir sur när jag inte har ett nytt projekt på gång. Men jag älskar att ha ett projekt liggande i tankarna, att få titta på det då och då utan att det kräver något av mig. Och jag tänker inte sätta upp någon deadline den här gången.
Annars blir det en jättebra titel!
Min första roman börjar med meningen ”Han har en sko på sitt huvud”. Den jag håller på med nu börjar: ”Men kör över mig då!”
Du verkar ha kommit till den där gränsen då skrivandet blir ett arbete, då är det disciplin som gäller, då kommer idéerna också. Säger de som vet. 🙂
Disciplin har jag, men jag är van vid att ha ett lager av idéer att ösa ur. Vi får väl se vad det kan bli av detta. När jag skrev romanen som kommer ut nästa vår hade jag inte heller mycket till att börja med. Allt föll på plats när jag var i Cornwall för att hämta inspiration.
En sko på huvudet. Inte på sitt huvud.
Ja ja.
Jag brukar alltid behöva stryka första stycket i inledningen. Någon sådan bra mening kommer först när jag skrivit en liten stund. Jag har också problem med att hitta en titel. Vi har väl olika talanger.
En sko på huvudet, det låter bra. Litet Kafka.
Det är ovanligt att förstameningar kommer flygande så som den här gjorde. I slutändan kanske det inte alls blir den. Men den fick igång fantasin. Med Snökupan var det en inre bild, av en tjej som liftade, som fick mig att vilja veta mer och skriva en berättelse, i romanen som kommer nästa vår var det en radiodokumentär som fick igång mig. Romanen med förstameningen är en dröm som var så stark att jag inte kunnat släppa den trots att det gått flera år. Drömmar är ju sällan verklighetsanpassade, det är där mitt stora problem ligger.