Fred Vargas: Spökryttarna från Ordebec Översättning: Marianne Öjerskog (Sekwa). Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Medan stormen drog fram över Sverige i torsdags kväll tampades kommissarie Adamsberg med spökryttare i Ordebec, under några ovanligt varma sommardagar i Normandie.

I vanlig ordning bjuder författaren och medeltidsarkeologen Fred Vargas på högklassig underhållning när hon i Spökryttarna från Ordebec väver en snillrik intrig, som tar avstamp i en urgammal legend om levande döda på jakt efter ostraffade brottslingar.

Adamsberg får besök av en gammal dam vars dotter har sett spökryttarna, och nu är hon rädd för vad som kan hända. Kommissarien lyssnar bara med ett halvt öra, men får snart anledning att skärpa uppmärksamheten.

Ett mord med hjälp av brödklumpar, ett tarvligt brott mot en duva och en nyligen upptäckt son är andra komponenter i den här välskrivna romanen, vars enda svaghet är trovärdigheten när det gäller förövarens motiv. Det är ytterst sällan en deckare håller hela vägen, men när det gäller Fred Vargas böcker är jag beredd att acceptera eftersom allting annat sitter som en smäck. Hennes språk ligger snäppet över de flesta i genren, karaktärerna är genomarbetade och intressanta (inspektör Violette Retancourt är en klippa som vem som helst skulle behöva, den lärde vinpimplande Adrien Danglard ett vandrande uppslagsverk, och när det gäller Jean-Baptiste Adamsberg själv är han definitivt min favoritkommissarie) och humorn gör läsupplevelsen än mer njutbar.