Långsamt arbetar jag mig in i min nya roman, den som ska bli en feelgood (utan att jag egentligen vet vad som menas med den beteckningen) om några människor på en sommarkurs på Fridhems folkhögskola i skånska Svalöv. Även när jag gör annat, som lagar mat, röjer i köket, vårstädar i trädgården (jag avskyr att april också snart är över och jag inte längre kan luta mig mot att det är tidigt på säsongen) eller läser är tankarna i mitt manus. Gång på gång kommer jag på något som måste vara med och jag skriver ner det i en app som jag har i både dator, ipad och mobil. Redan innan jag började skriva romanen hade jag funderat på den ganska länge och då kom jag på att det absolut bästa i hela romanskrivarprocessen är när man kör fast.
När man står inför ett problem i intrigen som inte går att lösa.
Det bästa är nämligen att man alltid (a l l t i d) kommer på en lösning. Den är så otroligt enkel och den har funnits där hela tiden, och bara väntat på just det ögonblick då man sträcker ut handen och griper tag i den. Just de där ögonblicken älskar jag.
I dag blev jag också påmind om att jag faktiskt är författare och inte enbart förläggare (den roll som varit viktigast för mig i flera månader) när jag fick en länk skickad till mig med ett boktips från Götabiblioteken från deras Facebooksida.
Just det, tänkte jag, jag kom ju ut med en bok för inte så himla länge sedan. Så fort man glömmer! Och så glad man blir över att påminnas.
Håller med bibliotekstipsaren!
Sorgbägare är tung men bra, och nästa projekt känns roligt redan på planeringsstadiet.