Ibland undrar jag om det inte rinner havsvatten i mina ådror i stället för blod. Fast sedan inser jag att det absolut inte är så. Jag avskyr att vara PÅ havet, så fort det gungar det allra minsta kräks jag och för säkerhets skull kräks jag även om det inte gungar. Men jag älskar att vara VID havet. Alla andra årstider än sommaren, då.

Så vad är det då som får mig att girigt ta in anblicken av havet när jag i bilen passerar Påarp vid E6, strax före Halmstad, en sträcka jag körde i princip varje dag i över trettio år? Eller gå de tusen meterna ner till havet där jag bor, bara för att låta blicken följa den obrutna horisonten? Dag ut och dag in. Och aldrig någonsin tröttna.

Jag kan inte förklara det, och kanske behövs det ingen förklaring till något som är så självklart. Det är havet och jag, helt enkelt. Vi gör oss bra ihop, när vi håller det där respektfulla avståndet som en sandstrand utgör.