Jag har kommit cirka två femtedelar in i tredje versionen av Kvinnor, vin och vänner, min litterära bagatell som kommer ut i början av maj nästa år. Trots att det är både arbets- och tidskrävande skriver jag om alltsammans med utgångspunkt från förra versionen med kommentarer från Joanna, min redaktör.

Hittills har det mest blivit tillägg (cirka 14 sidor extra än så länge) men i dag kom jag till ett avsnitt som var snömos redan i första versionen. Då fyllde det funktionen att det inte var helt tomt på skärmen men i andra versionen skulle det ha rensats bort. Trots att Joanna är ärlig och kan vara tuff är det inte hälften av vad jag kan vara mot mig själv när det behövs. Hon skulle aldrig rita hårda svarta streck över manuset och skriva SKRÄP! Eller knyckla ihop papperet och kasta bort det.

Men sedan satt jag där. Och satt. Och sedan satt jag en stund till. Innan jag tog på mig vandrarkängorna och begav mig ut. I vanliga fall nöjer jag mig med joggingskor men i dag kändes det som om jag behövde ta en längre tur.

Ungefär en kilometer senare visste jag precis hur jag skulle ersätta det kasserade avsnittet. Varför har man inte en dator i hjärnan, med skrivprogram och allt. Ju längre hemifrån jag kom desto mer kom jag på, från ren dialog till specifikt utseende på en person som länge vänt bort ansiktet så fort jag kommit i närheten.

Promenader är bästa sättet att lösa upp knutar i manus. Somliga säger att det fungerar lika bra att diska, men eftersom jag avskyr att diska försöker jag undvika det. Däremot älskar jag de här milda novemberdagarna med sitt bleka ljus och knappt skönjbara färger.

Fast jag önskar att jag hade ett skrivprogram i hjärnan …