Jag väntar på att höstens recensionsböcker ska börja dyka upp i brevlådan eller i brevfacket på jobbet. Först ut är Håkan Nessers Levande och döda i Winsford. Boken har redan kommit ut, men beställningen från jobbet gjordes sent och då boken ännu inte dykt upp har jag skickat en ny beställning, den här gången direkt till mig. Det brukar av någon anledning fungera bättre.
Under sommaren har jag läst lite här och lite där. Någon Maria Lang-deckare, någon av Viveca Sten, några andra som jag sorgligt nog redan har glömt bort.
Mellan varven plockar jag upp en bok som jag köpte av en ren slump. En väninna skulle välja sommarbok till sin bokcirkel och utgångspunkten var färgen organge. Hon visste inte riktigt vad hon skulle välja så jag gick in på Adlibris och hittade denna, vars omslagsfärg onekligen kan sägas vara orange. När jag läste om boken blev jag själv nyfiken och beställde den.
Den har fått fantastiskt mottagande och jag var verkligen sugen på att läsa den. Jag läser mest deckare i vanliga fall, eftersom det mestadels är den genren jag recenserar, men ibland vill jag ha något annat.
Sami Saids Väldigt sällan fin är inte helt lättläst. Den kräver lite koncentration och att man faktiskt är här och nu. Det är därför jag läser annat då och då. Men när jag väl sätter mig med boken, och det är en bok man bör sitta och läsa – jag har testat att läsa innan jag släcker för natten och det fungerar sämre – upptäcker jag att jag väldigt gärna vill läsa mer. Så även om det kommer att ta lite tid ska jag läsa ut boken.
Om den varit lättläst är jag å andra sidan säker på att den inte fått lika fina recensioner. Men det är en annan historia.
Varför tror du att den måste vara svårläst för att få fina recensioner, är det snobberi?
Jag såg att Håkan Nessers Levande och döda i Winsford gått som följetong i SVD i sommar. Hur funkar sånt, tro, får han så pass bra betalt av SVD att det kompenserar för de som inte köper boken? Är det kanske bra reklam? Vad tror du, eller vet :-)?
Jag tror att det ibland faktiskt handlar om omedveten snobberi. Om en text är alltför lätt att ta sig in i och igenom misstas den ofta för att vara ytlig. Den behöver inte vara det, men bara det faktum att den inte erbjuder något läsmotstånd kan göra en recensent lite misstänksam. (Tänk om de skulle råka hylla en bok som alla andra sågar! Grymma öde – bättre då att vara skeptisk). Sedan är det naturligtvis också så att många (både recensenter och ”vanliga” läsare) söker efter ett språk som kanske är nyskapande eller på annat sätt intressant, och det är absolut inget fel i det. Det beror lite på vad man vill med läsandet just då. Ibland räcker det att få en stunds avkoppling, ibland vill man ha mer. Och det finns ingen absolut sanning, vilket är det allra bästa med litteraturen.
När det gäller Håkan Nessers bok som följetong tror jag att många börjar läsa den som följetong och sedan väljer att köpa den. Och om det finns en enda människa som inte vet vem han är men läser och blir förtjusta, ja då har han vunnit en ny läsare. Hur ersättningen är vet jag inte, men han blir säkert inte lottlös. Själv skulle jag blivit väldigt glad och hedrad om någon av mina böcker blivit följetong. Det närmaste jag kommit var med min allra första bok, utgiven på 1980-talet, som gjordes om till radioföljetong i lokalradion. Trevligt, tycker jag!
Tack för svar! Intressant. Radioföljetong i lokalradion: fantastiskt!
Jag håller med dig om att Väldigt sällan fin är ganska krävande läsning. Inte minst för att den inte har ett klassisk romanupplägg med dialoger, utan mer är reflektioner och tankar även om de faktiskt är kronologiska.
Nu när jag läst klart boken kan jag konstatera att jag gillar tiden i Sverige mycket mer än den i Eritrea. Och några meningar är riktigt snygga.
Jag måste skynda mig att läsa klart det som ligger i jobbhögen. Har några böcker som jag bara kommit 60–120 sidor in i och lagt ner och Väldigt sällan fin är en av dem, men jag vill läsa klart den. Det skulle jag även vilja göra med Blonde, som jag läst halva.