Det enda som hindrar mig från att radera manuset till Sorgbägare från datorn är vetskapen om att det ska vara så här. Det kommer en period i varje manus liv (och i varje författares) då tvivlet är som en himmelshög mur. Jag har kommit till den muren nu. Det jag skrivit är skräp, ointressant för alla inklusive mig själv. Det värsta är inte att jag vill radera, det värsta är att jag inte ens vill skriva om det efter att jag raderat. Jag vill aldrig skriva en rad till. Samtidigt, i en annan del av hjärnan, funderar jag på karaktärer till nästa roman, den som är så hemlig att jag inte knystat om den för en enda människa.

Ibland är det härligt att vara författare. Om jag räknar bort alla tillfällen då jag får positiv respons på det jag skrivit och bara fokuserar på de ensamma stunderna då det är jag och manuset – då finns ögonblicken när jag är bäst i världen. De där ögonblicken varar aldrig länge, de är just ögonblick och om jag tittar bort just då missar jag dem.

Tvivlet är den där höga muren, den som måste plockas ner sten för sten. Jag kommer att göra det den här gången också, i förhoppningen om att hitta ett enda ögonblick då jag är bäst i världen. Och inte titta åt ett annat håll just då.