I går kommenterade jag i en tråd på Facebook och skrev att ”det är därför jag försöker skriva om vanliga människor”. En liten stund senare hade jag fått tre beställningar på min nya roman, Kvinnor, vin och vänner, som handlar om tre vanliga kvinnor. Ungefär samtidigt fick jag mejl från en skrivarkompis, som jag träffade på Fridhems folkhögskola (där min roman utspelar sig) för många år sedan. Hon hade läst och gjort anteckningar, som hon lät mig ta del av. Samtidigt ville hon beställa en bok att ge bort. Hon har gjort så med flera av mina tidigare romaner också, i synnerhet Kråkprinsessan, som hon fortfarande kallar för en liten pärla och har spridit i sin vänskapskrets.

Som okänd författare på ett litet förlag geografiskt placerat i marginalen är det jag beskrivit ovan värdefullt. Att böcker kan spridas via exempelvis sociala medier, i det här fallet utan att jag gjorde reklam för boken eller ens nämnde den (men jag har naturligtvis gjort det tidigare) och att läsare som tyckt om mina böcker lånar ut dem till sina vänner (eller ger bort i present) – det är toppen!

Jag hade tänkt skriva lite om varför jag vill skildra ”vanliga” människor i mina romaner, men jag tror att jag sparar det till ett annat inlägg. Hur mycket jag än skulle vilja sitta kvar i min läsfåtölj har jag fortfarande ett lager färg kvar att stryka ut på panelen som ska sättas upp i mitt glasrum. Sista strykningen, sedan får jag några dagars fritt från målning. Hoppas jag.