I tisdags var jag i Stockholm över dagen, för ett möte och intervju med anledning av Bonniers satsning på egenutgivning. Tidigare i år, i januari, var jag en av tre inbjudna författare som fick ta del av Bonniers planer och nu påbörjas nästa steg.

Medan jag väntade på flygbussen till Bromma köpte jag en bok. Jag tvekade länge om vilken bok jag skulle välja, och var lite sur på mig själv för att jag inte tagit med mig en bok hemifrån. Det är ju inte så att jag precis behöver köpa nya när hela hemmet svämmar över av sådana jag inte läst.

Till slut valde jag Justine Lévys Inget allvarligt, utgiven av Sekwa. Jag gjorde mitt val av två skäl: 1) boken var tunn (196 sidor) och jag ogillar tjocka böcker. 2) jag har läst böcker ur Sekwas utgivning tidigare och gillat den.

Än så länge har jag bara kommit drygt 60 sidor in i romanen, som trots sitt tunna omfång är en ordrik berättelse om förlust. Den är absolut inte svårläst, men inte heller en bok att sluka. Därför plockar jag upp den då och då, läser några kapitel och lägger ner den en stund.

En annan bok jag läser är en roman av en debutant. Jag namnger varken titel eller författare här eftersom jag inte har något gott att säga om den. Det är en ofärdig bok som hade behövt bearbetas flera gånger om för att bli bra. Jag hade inte fortsatt läsa om jag inte lovat en väninna att göra det eftersom hon vill veta om det bara är hon som tycker att den har stora brister. 120 sidor från start kan jag konstatera att hon har fullkomligt rätt.

Det är således inte heller en bok att sluka och de två böckerna behöver sällskap av en tredje, som jag läser om. Det är Elly Griffiths Känslan av död. Jag läste nyligen hennes sjätte bok om rättsarkeologen Ruth Galloway (De utstötta) och i saknaden efter Ruth, Nelson, Cathbad och de andra började jag läsa serien från början.

Tre helt olika böcker och tre helt olika sätt att läsa. En av nyfikenhet och på grund av sin låga vikt, en av plikt och en för njutningens skull.